Jaha, så var man hemma i norden igen.
Det känns väldigt konstigt att vara i Lund igen, men anpassningen till vardagen går ändå jämförelsevis väl. Nu är ju Lund en ganska speciell stad att återanpassa sig till. På vissa sätt är den lika intressant som ett visst nyligen lämnat land.
Bland de första gångerna jag gick utanför porten sedan jag fått tillgång till mitt rum igen möttes jag av två nakna människor som kom springande runt hörnet, varav den ena glatt vrålade "Ska man bli tagen av polisen för någonting så är det fan det här!". Amen to that, tänkte jag.
Vidare upp längs gatan hittade jag en förhållandevis propert klädd herre i uppskattningsvis ungefär min egen ålder liggande på trottaren, djupt sovande. Samtidigt kom två tjejer från andra hållet, och stannade upp för att titta på den snarkande mannen. Den ena frågade förvånat "Sover han?", varpå den andra mycket eftertänksamt konstaterade "Han har ingen kudde..."
Det är precis vad jag älskar med den är staden. Det är uppenbarligen inte speciellt konstigt att någon ligger och sover mitt på gatan förutom om vederbörande inte planerat sit tilltag tillräckligt väl för att ha med sig kudde.
Nåväl, det här blir det sista inlägget i serien om vår resa. Poster i den här bloggen kan bli en smula mer sporadiska framöver, och det återstår att de vad de kommer att handla om.
Ett stort TACK till alla som följt vår resa! Väl mött!
//Edra indienfarare
måndag 4 maj 2009
tisdag 28 april 2009
Fear and Loathing in New Delhi
I går morse lämnade vi Ladakh i sällskap med vår tokiga brittiska vän Paula för att tillbringa två dagar i Delhi innan hemfärd. Om ni nu undrar varför man skulle vilja tillbringa två dagar i denna den mänskliga civilisationens gödselstack så kan jag bara skylla på sinnesförvirring och British Airways (som valt att lägga sin Delhi-Londonflight klockan 02.15).
Vår plan, som utarbetats redan innan vi lämnade Delhi sist, var att inte lämna vårt hotellrum under dessa två dagar. Vi skulle sitta här och dricka dålig indisk öl och titta på dåliga indiska filmer utan att begripa ett enda ord. Det var en vacker plan. Det fanns egentligen bara ett hinder för den – verkligheten. Undertecknad lyckades dra på sig någon typ av halsinfektion och fick avsluta vistelsen i Ladakh på precis samma sätt som den började, det vill säga på antibiotika. Inte för att det rörde sig om något allvarligt, utan för att helt enkelt underlätta hemresan (och delvis för att ett läkarbesök och en antibiotikakur tillsammans kostar mindre än att köpa pizza hemma). Ingen öl, alltså. Detta förtar största delen av nöjet med dålig film, så därför lät vi Paula övertyga oss om att det var en bra idé att ge sig ut på stan.
Alltså har vi kuskat runt omkring i Delhi under dagen och beskådat tempel och moskéer. Och Paraganj, en helt fantastiskt stor bazaar. På det hela taget en mycket intressant plats som jag helst vill slippa besöka utan elchockpistol igen. Affärerna är i och för sig ganska bra så länge man håller sig med någon form av urskillningsförmåga. Problemet är de kringspringande försäljarna och tiggarna. Nej tack, jag vill inte ha några vykort, påstått antika mynt, träelefanter eller skoputsningar, jag vill inte klappa någon jävla orm, och jag struntar i om din högerarm sitter upp och ner. Efter att ha överlevt en tur igenom denna stadsdel tog vi oss tillbaka till hotellet via rickshaw körd av en sikh med ett skägg tätare än svinto. Det kändes något oväntat som vårt hittills säkraste möte med den indiska trafiken, trots att dessa fordon med största sannolikhet bara är marginellt mer hållbara än en skokartong.
Resten av dagen föll vi delvis tillbaka på ursprungsplanen, och hittills har den indiska televisionen förutom de förväntade filmerna bjudit oss på vad som verkar vara en uppsättning sikhiska pojkband(!). Jag förmodar att de flesta vid det här laget är bekanta med fenomenet Bollywood, så jag säger bara: om de inte dansar så slåss de. Det är en jämn match mellan hindifilmerna och de sikhiska pojkbanden, det garanterar jag er.
Om tre timmar blir vi hämtade av en taxi och körda till Indira Gandhi International Airport för att ge oss på den riktiga hemresan. Det är dags att se om väskorna går att stänga.
Vår plan, som utarbetats redan innan vi lämnade Delhi sist, var att inte lämna vårt hotellrum under dessa två dagar. Vi skulle sitta här och dricka dålig indisk öl och titta på dåliga indiska filmer utan att begripa ett enda ord. Det var en vacker plan. Det fanns egentligen bara ett hinder för den – verkligheten. Undertecknad lyckades dra på sig någon typ av halsinfektion och fick avsluta vistelsen i Ladakh på precis samma sätt som den började, det vill säga på antibiotika. Inte för att det rörde sig om något allvarligt, utan för att helt enkelt underlätta hemresan (och delvis för att ett läkarbesök och en antibiotikakur tillsammans kostar mindre än att köpa pizza hemma). Ingen öl, alltså. Detta förtar största delen av nöjet med dålig film, så därför lät vi Paula övertyga oss om att det var en bra idé att ge sig ut på stan.
Alltså har vi kuskat runt omkring i Delhi under dagen och beskådat tempel och moskéer. Och Paraganj, en helt fantastiskt stor bazaar. På det hela taget en mycket intressant plats som jag helst vill slippa besöka utan elchockpistol igen. Affärerna är i och för sig ganska bra så länge man håller sig med någon form av urskillningsförmåga. Problemet är de kringspringande försäljarna och tiggarna. Nej tack, jag vill inte ha några vykort, påstått antika mynt, träelefanter eller skoputsningar, jag vill inte klappa någon jävla orm, och jag struntar i om din högerarm sitter upp och ner. Efter att ha överlevt en tur igenom denna stadsdel tog vi oss tillbaka till hotellet via rickshaw körd av en sikh med ett skägg tätare än svinto. Det kändes något oväntat som vårt hittills säkraste möte med den indiska trafiken, trots att dessa fordon med största sannolikhet bara är marginellt mer hållbara än en skokartong.
Resten av dagen föll vi delvis tillbaka på ursprungsplanen, och hittills har den indiska televisionen förutom de förväntade filmerna bjudit oss på vad som verkar vara en uppsättning sikhiska pojkband(!). Jag förmodar att de flesta vid det här laget är bekanta med fenomenet Bollywood, så jag säger bara: om de inte dansar så slåss de. Det är en jämn match mellan hindifilmerna och de sikhiska pojkbanden, det garanterar jag er.
Om tre timmar blir vi hämtade av en taxi och körda till Indira Gandhi International Airport för att ge oss på den riktiga hemresan. Det är dags att se om väskorna går att stänga.
lördag 25 april 2009
The Hanuman of the Himalayas
Under vår vistelse här har vi lärt känna en uppsättning färgstarka karaktärer, men jag tror att vi träffade den allra mest färgstarke i Choglamsar för några dagar sedan. Han är thangkamålare och går under namnet Tsering Phuntsok. En thangka är en slags mycket detaljerad målning med religiöst motiv som man kan se i buddhistiska kloster.
Vi träffade honom i den tibetanska hantverksbutiken i Choglamsar, som tydligen drivs av hans föräldrar. Han bjöd in oss till sin ateljé i närheten där han visade upp sitt hantverk, bjöd på te och berättade om sina projekt.
Som om inte thangkamålningen vore nog har han förutom modern konst en uppsjö andra projekt på gång, inklusive två böcker, en dokumentärfilm och ett hantverkscentrum. Dessutom extraknäcker han som skådespelare och har varit med elva filmer, däribland Sju år i Tibet. Sist men inte minst: han har en idé om att bygga ett enormt stenpalats mitt ute i ingenstans. Inte tillägnat någon person eller religion, utan bara för att det finns bra förutsättningar på platsen, och för att skapa en turistattraktion. ”It would take two hundred men ten years! Very easy! And in a thousand years people will come from all over the world to see it!”
Ett par dagar senare bjöd han oss på lunch på en liten tibetansk restaurang nära hans ateljé, och fortsatte prata. Hans engelska är inte fantastisk, men för en man som bara gått tre år i skola är den helt otrolig. Han berömde oss för vår fysik (”Big and strong! Not like the ladakhi!”) och beskrev sig själv som ”The Hanuman of the Himalayas” (Hanuman är den hinduiska apguden, vars främsta egenskap är hans storlek och styrka) och karln är verkligen något utöver det vanliga. Han är inte överdrivet lång för en tibetan, men bredaxlad och stark som en oxe. Han sticker dessutom ut från mängden med sitt långa hår och mongoliska skägg.
Apropå mongoler så påtalade han upprepade gånger att jag har ett mongoliskt utseende, och borde gifta mig med en tibetanska eftersom de tydligen tycker om den typen av ansikte. Han var så ivrig när det gällde detta att jag halvt om halvt väntade mig att han plötsligt skulle trolla fram någon kvinnlig släkting som han ansåg giftasvuxen. Det hände dock inte, men han lovade att höra av sig via mail. Jag väntar med spänning.
Vi träffade honom i den tibetanska hantverksbutiken i Choglamsar, som tydligen drivs av hans föräldrar. Han bjöd in oss till sin ateljé i närheten där han visade upp sitt hantverk, bjöd på te och berättade om sina projekt.
Som om inte thangkamålningen vore nog har han förutom modern konst en uppsjö andra projekt på gång, inklusive två böcker, en dokumentärfilm och ett hantverkscentrum. Dessutom extraknäcker han som skådespelare och har varit med elva filmer, däribland Sju år i Tibet. Sist men inte minst: han har en idé om att bygga ett enormt stenpalats mitt ute i ingenstans. Inte tillägnat någon person eller religion, utan bara för att det finns bra förutsättningar på platsen, och för att skapa en turistattraktion. ”It would take two hundred men ten years! Very easy! And in a thousand years people will come from all over the world to see it!”
Ett par dagar senare bjöd han oss på lunch på en liten tibetansk restaurang nära hans ateljé, och fortsatte prata. Hans engelska är inte fantastisk, men för en man som bara gått tre år i skola är den helt otrolig. Han berömde oss för vår fysik (”Big and strong! Not like the ladakhi!”) och beskrev sig själv som ”The Hanuman of the Himalayas” (Hanuman är den hinduiska apguden, vars främsta egenskap är hans storlek och styrka) och karln är verkligen något utöver det vanliga. Han är inte överdrivet lång för en tibetan, men bredaxlad och stark som en oxe. Han sticker dessutom ut från mängden med sitt långa hår och mongoliska skägg.
Apropå mongoler så påtalade han upprepade gånger att jag har ett mongoliskt utseende, och borde gifta mig med en tibetanska eftersom de tydligen tycker om den typen av ansikte. Han var så ivrig när det gällde detta att jag halvt om halvt väntade mig att han plötsligt skulle trolla fram någon kvinnlig släkting som han ansåg giftasvuxen. Det hände dock inte, men han lovade att höra av sig via mail. Jag väntar med spänning.
lördag 11 april 2009
Finally, yaks! =D
9 april
Rumbak, Ladakh, Indien
När dessa rader skrivs befinner jag mig i en liten by vid namn Rumbak. Här finns ingen elektricitet mer än till belysning, så precis som första inlägget i den här bloggen skrivs detta först i kollegieblock. Rumbak består av åtta hus, en arg hund, dussinet åldringar samt en blandad uppsättning får, bergsgetter, åsnor och jakar. De är sant! De finns här! Under över alla under! Rumbak skall tydligen också vara ”The snow leopard capital of the world”, och vi fick höra av en gammal jakherde på vägen hit att om vi stannar i byn en vecka kommer vi garanterat att se snöleoparder. De kommer tydligen även ganska regelbundet till byn för att stjäla får. Snöleoparden kan vara ett av världens häftigaste djur, slaget endast av jak och barbar (varav de sistnämnda lyckligtvis inte finns på dessa breddgrader numera).
Som kronan på verket ligger byn Rumbak så långt ut i ingenstans att enda sättet att ta sig hit är genom en sex timmar lång promenad genom bergen (från SECMOL, som redan det ligger så avsides att man måste korsa en öken innan man kommer till närmsta civilisation, vilket är en militärbas…). Dessutom haglade och snöade det ganska hårt när vi nådde fram till byn i kväll, och var kallare än i arslet på en död isbjörn.
Jag känner mig som rena stålmannen, särskilt med tanke på att Erik valde att stanna hemma. Alltså är jag här med två amerikaner, Lui & Holly, samt vår vän och vägvisare Kunzes, ett litet ladakhiskt kraftpaket som förmodligen skulle kunna promenera oberört uppför en lodrätt bergvägg om hon bara kände att det behövdes.
Just nu bor vi allihop hos varsitt hushåll i byn, i mitt fall hos två kvinnor (vilka jag gissar är mor och dotter) som båda heter Tsering. Det finns inte mer än en handfull olika namn i den här kulturen, och de flesta är könsneutrala. Man använder inte heller efternamn, utan de flesta har istället två förnamn. Vilket av dessa man använder, eller om man använder båda, verkar tämligen godtyckligt. Hur som helst, Tsering & Tsering talar marginellt mer engelska än vad undertecknad talar latin, men det har hittills räckt gott och väl för att jag ska få mat, husrum och fantastiskt gott smörté (ja, jag använder faktiskt de orden i samma mening, woho!)
Jag har ett trebäddsrum och en egen toalett för mig själv, om man nu kan kalla det toalett när den består av ett litet fyrkantigt hål i golvet bredvid en hög med gödsel. Nåja, man vänjer sig. Det är vad de har på SECMOL också, den traditionelle ladakhiske mulltoa.
På min vägg hänger en plansch med titeln ”Mammals of Ladakh”. På den finns snöleoparden givetvis med (”schan” på Ladakhi) men jaken har skamligt nog fått vika för att lämna plats åt bland annat den fantastiska ladakhiska vildåsnan, (”kiang”). Vildåsna! Vilket fantastiskt namn på ett djur som mer än något annat liknar hästsläktets felande länk.
I morgon blir det samma promenad tillbaka igen, vad det verkar. Det är bara att hoppas att fötterna sitter kvar när jag kommer tillbaks till SECMOL…
---
11 april
Jag lämnade Rumbak ensam i går förmiddag. De andra stannade en natt till eftersom Lui behövde göra intervjuer med lokalbefolkningen för sitt projekt, och Holly antagligen behövde bestiga några berg (kvinnan är som duracellkaninen! De första jag fick syn på när jag kommer utanför dörren i morse var Holly halvvägs uppför et berg intill byn).
Det tog mig fem och en halv timme att ta mig tillbaka till SECMOL, och då höll jg inte igen på takten. Tsering & Tsering skickade med mig ett lunchpaket bestående av chapatis med sylt och traditionella ladakhiska kex (smakar som en blandning mellan bröd och småkaka). Jag fick även vatten till att fylla min vattenflaska, kokat i ett godtyckligt diskat kärl vilket medförde att vattnet hade en svag men distinkt smak av grönkål.
Jag kände mig fantastiskt sliten, och gick som en åldring när jag väl var framme på SECMOL. Jag har nog aldrig haft så ont i fötterna av en promenad i hela mitt liv, men jag får nog säga att det var värt det. Enligt Erik skall visst en av amerikanerna yttrat meningen ”I wish Sebastian was my grandpa”. Ja, jo. Tack tack, antar jag. Lite gulligt är det, så jag tror jag kan ta det som en komplimang, men jag är lite osäker på om jag kanske inte borde bli lite stött samtidigt…
Nåväl, efter vad jag skulle vilja beskriva som mitt livs mest smärtsamma och mest välbehövliga dusch (i mörkret, eftersom elen i duschrummen inte fungerade, och kallt som fan eftersom varmvattnet var slut, samt sist men inte minst med hjälp av skopa och hink eftersom vattnet i själva duscharna var ÄNNU kallare) och en natts sömn känner jag mig som en helt ny människa. En ny människa som ska in till Leh för att slita ännu mer på fötterna. Och äta tibetansk mat.
Rumbak, Ladakh, Indien
När dessa rader skrivs befinner jag mig i en liten by vid namn Rumbak. Här finns ingen elektricitet mer än till belysning, så precis som första inlägget i den här bloggen skrivs detta först i kollegieblock. Rumbak består av åtta hus, en arg hund, dussinet åldringar samt en blandad uppsättning får, bergsgetter, åsnor och jakar. De är sant! De finns här! Under över alla under! Rumbak skall tydligen också vara ”The snow leopard capital of the world”, och vi fick höra av en gammal jakherde på vägen hit att om vi stannar i byn en vecka kommer vi garanterat att se snöleoparder. De kommer tydligen även ganska regelbundet till byn för att stjäla får. Snöleoparden kan vara ett av världens häftigaste djur, slaget endast av jak och barbar (varav de sistnämnda lyckligtvis inte finns på dessa breddgrader numera).
Som kronan på verket ligger byn Rumbak så långt ut i ingenstans att enda sättet att ta sig hit är genom en sex timmar lång promenad genom bergen (från SECMOL, som redan det ligger så avsides att man måste korsa en öken innan man kommer till närmsta civilisation, vilket är en militärbas…). Dessutom haglade och snöade det ganska hårt när vi nådde fram till byn i kväll, och var kallare än i arslet på en död isbjörn.
Jag känner mig som rena stålmannen, särskilt med tanke på att Erik valde att stanna hemma. Alltså är jag här med två amerikaner, Lui & Holly, samt vår vän och vägvisare Kunzes, ett litet ladakhiskt kraftpaket som förmodligen skulle kunna promenera oberört uppför en lodrätt bergvägg om hon bara kände att det behövdes.
Just nu bor vi allihop hos varsitt hushåll i byn, i mitt fall hos två kvinnor (vilka jag gissar är mor och dotter) som båda heter Tsering. Det finns inte mer än en handfull olika namn i den här kulturen, och de flesta är könsneutrala. Man använder inte heller efternamn, utan de flesta har istället två förnamn. Vilket av dessa man använder, eller om man använder båda, verkar tämligen godtyckligt. Hur som helst, Tsering & Tsering talar marginellt mer engelska än vad undertecknad talar latin, men det har hittills räckt gott och väl för att jag ska få mat, husrum och fantastiskt gott smörté (ja, jag använder faktiskt de orden i samma mening, woho!)
Jag har ett trebäddsrum och en egen toalett för mig själv, om man nu kan kalla det toalett när den består av ett litet fyrkantigt hål i golvet bredvid en hög med gödsel. Nåja, man vänjer sig. Det är vad de har på SECMOL också, den traditionelle ladakhiske mulltoa.
På min vägg hänger en plansch med titeln ”Mammals of Ladakh”. På den finns snöleoparden givetvis med (”schan” på Ladakhi) men jaken har skamligt nog fått vika för att lämna plats åt bland annat den fantastiska ladakhiska vildåsnan, (”kiang”). Vildåsna! Vilket fantastiskt namn på ett djur som mer än något annat liknar hästsläktets felande länk.
I morgon blir det samma promenad tillbaka igen, vad det verkar. Det är bara att hoppas att fötterna sitter kvar när jag kommer tillbaks till SECMOL…
---
11 april
Jag lämnade Rumbak ensam i går förmiddag. De andra stannade en natt till eftersom Lui behövde göra intervjuer med lokalbefolkningen för sitt projekt, och Holly antagligen behövde bestiga några berg (kvinnan är som duracellkaninen! De första jag fick syn på när jag kommer utanför dörren i morse var Holly halvvägs uppför et berg intill byn).
Det tog mig fem och en halv timme att ta mig tillbaka till SECMOL, och då höll jg inte igen på takten. Tsering & Tsering skickade med mig ett lunchpaket bestående av chapatis med sylt och traditionella ladakhiska kex (smakar som en blandning mellan bröd och småkaka). Jag fick även vatten till att fylla min vattenflaska, kokat i ett godtyckligt diskat kärl vilket medförde att vattnet hade en svag men distinkt smak av grönkål.
Jag kände mig fantastiskt sliten, och gick som en åldring när jag väl var framme på SECMOL. Jag har nog aldrig haft så ont i fötterna av en promenad i hela mitt liv, men jag får nog säga att det var värt det. Enligt Erik skall visst en av amerikanerna yttrat meningen ”I wish Sebastian was my grandpa”. Ja, jo. Tack tack, antar jag. Lite gulligt är det, så jag tror jag kan ta det som en komplimang, men jag är lite osäker på om jag kanske inte borde bli lite stött samtidigt…
Nåväl, efter vad jag skulle vilja beskriva som mitt livs mest smärtsamma och mest välbehövliga dusch (i mörkret, eftersom elen i duschrummen inte fungerade, och kallt som fan eftersom varmvattnet var slut, samt sist men inte minst med hjälp av skopa och hink eftersom vattnet i själva duscharna var ÄNNU kallare) och en natts sömn känner jag mig som en helt ny människa. En ny människa som ska in till Leh för att slita ännu mer på fötterna. Och äta tibetansk mat.
tisdag 7 april 2009
Kör hårt, medvets...båt!
4 april
Phey, Ladakh
Efter ett par omflyttningar är vi nu tillbaka på SECMOL Campus utanför Phey för att tillbringa de närmsta två veckorna här. Den gångna veckan var vi tillbaka på vårt kära värdshus i Choglamsar, eftersom vi planerat att tillbringa veckan på en NGO. Den planen höll dessvärre inte hela vägen, eftersom det visade sig vara mindre givande än väntat. Nå, vi fick en intervju och en uppsättning utvärderingsdata. Det hela tog under 30 minuter (av fem tillgängliga dagar). Resten av tiden fyllde vi med mer eller mindre planlösa utflykter till Leh, dataspel, kakor och whisky (och lite lite öl). Indiska småkakor är inte söta för fem öre, utan smakar ungefär som wellpapp (om wellpapp vore spröd). Undantaget är kokoskakor, som är fantastiskt gott. Vi kan också konstatera att i ett fall av fyra kan indier producera god whisky, och i inget fall av hur många som helst kan indier producera god öl. Det smakar som en halv deciliter budweiser utspätt i en hink regnvatten. Man har även passat på att tillsätta allt socker som man sparade på att inte ha det i kakorna.
I övrigt inleddes veckan med att Erik gav sin mage en riktig jävla omgång genom klassisk vinnarinstinkt. Varje helg har man på SECMOL något som kallas ”momo night”. Momo är en tibetansk maträtt som består av små fyllda degknyten (i det här fallet fyllda med spenat, morot och svamp eftersom all mat på SECMOL är vegetarisk). Momo night går ut på att alla samlas och tillverkar dessa degknyten – i fantastiska kvantiteter. Sedan äter man dem. Detta har utvecklats till en slags ätartävling, eftersom antalet är lätt att hålla reda på. Sedan i lördags är rekordet svenskt och ligger på 50 stycken. Tyvärr kom mästarens inre i sådan obalans att nattsömnen måste offras, vilket tillsammans med en näve bensinsmakande cashewnötter inköpta på gatan orsakade någon typ av maginfluensa lagom tills vi anlände till Choglamsar. Detta ledde i sin tur till närkontakt med traditionell tibetansk örtmedicin. Den tibetanske magmedicin skall enligt uppgift smaka som ett man tagit ett hel kryddskåp, komprimerat det till en matskeds storlek och sedan hällt i sig tillsammans med en munfull kokhett vatten. Det är alltså ”Smaksensation” som ska in på vågrätt åtta. Förvånansvärt effektiv var den ändå, och vår hjälte var på benen inom några timmar.
Som sagt passade vi även på att utforska Leh närmare, och kunde därmed konstatera att tyger kostar snudd på mindre per meter här än vad toalettpapper gör hemma. Detsamma gäller förhållandet mellan en hårklippning och en kopp automatkaffe.
För tillfället är vi alltså tillbaks ute på SECMOL. Just nu är stället tomt på amerikaner eftersom dessa är ute på någon form av roadtrip över helgen. Detta har för- och nackdelar. Till exempel finns det te över så att det räcker till en fjärde kopp även efter att tetimman är över. Dessutom är hela området lugnare än en pingstkyrka på långfredagskvällen. Undantaget är ikväll, då det hålls en avtackningsfest för personal som slutat. Vårt nya rum är beläget bredvid biblioteket, vilket ligget rakt över samlingssalen. Till på köpet är bygget så fantastiskt lyhört att man nästan kan höra vad folk lyssnar på i sina iPods i rummet intill. Som extra bonus är rummet försett med två fyrkantiga lufthål uppe vid taket, varav det ena befinner sig rakt över huvudänden på undertecknads säng. Om nu inte detta låter speciellt anmärkningsvärt kan jag tillägga att det enligt ryktet ibland trillar katter ur dessa lufthål. Den ene av oss är något mindre förväntansfull än den andre på att se om detta stämmer.
Här kan vi påpeka att det finns tre katter på campus. Två som är högljudda men ganska fräscha, och en som de amerikanska ungdomarna döpt till Grampa. Grampa är beige och ser ut ungefär som att man dunkat hans ansikte i väggen och sedan kört honom på det längsta programmet i en tvättmaskin, om det inte vore för att han fortfarande är skitig. En på det hela taget ganska osympatisk gynnare.
Spänningen är olidlig.
Dagens citat: ”Jag brukar inte rekommendera hur man skiter för andra människor.” - Erik
Phey, Ladakh
Efter ett par omflyttningar är vi nu tillbaka på SECMOL Campus utanför Phey för att tillbringa de närmsta två veckorna här. Den gångna veckan var vi tillbaka på vårt kära värdshus i Choglamsar, eftersom vi planerat att tillbringa veckan på en NGO. Den planen höll dessvärre inte hela vägen, eftersom det visade sig vara mindre givande än väntat. Nå, vi fick en intervju och en uppsättning utvärderingsdata. Det hela tog under 30 minuter (av fem tillgängliga dagar). Resten av tiden fyllde vi med mer eller mindre planlösa utflykter till Leh, dataspel, kakor och whisky (och lite lite öl). Indiska småkakor är inte söta för fem öre, utan smakar ungefär som wellpapp (om wellpapp vore spröd). Undantaget är kokoskakor, som är fantastiskt gott. Vi kan också konstatera att i ett fall av fyra kan indier producera god whisky, och i inget fall av hur många som helst kan indier producera god öl. Det smakar som en halv deciliter budweiser utspätt i en hink regnvatten. Man har även passat på att tillsätta allt socker som man sparade på att inte ha det i kakorna.
I övrigt inleddes veckan med att Erik gav sin mage en riktig jävla omgång genom klassisk vinnarinstinkt. Varje helg har man på SECMOL något som kallas ”momo night”. Momo är en tibetansk maträtt som består av små fyllda degknyten (i det här fallet fyllda med spenat, morot och svamp eftersom all mat på SECMOL är vegetarisk). Momo night går ut på att alla samlas och tillverkar dessa degknyten – i fantastiska kvantiteter. Sedan äter man dem. Detta har utvecklats till en slags ätartävling, eftersom antalet är lätt att hålla reda på. Sedan i lördags är rekordet svenskt och ligger på 50 stycken. Tyvärr kom mästarens inre i sådan obalans att nattsömnen måste offras, vilket tillsammans med en näve bensinsmakande cashewnötter inköpta på gatan orsakade någon typ av maginfluensa lagom tills vi anlände till Choglamsar. Detta ledde i sin tur till närkontakt med traditionell tibetansk örtmedicin. Den tibetanske magmedicin skall enligt uppgift smaka som ett man tagit ett hel kryddskåp, komprimerat det till en matskeds storlek och sedan hällt i sig tillsammans med en munfull kokhett vatten. Det är alltså ”Smaksensation” som ska in på vågrätt åtta. Förvånansvärt effektiv var den ändå, och vår hjälte var på benen inom några timmar.
Som sagt passade vi även på att utforska Leh närmare, och kunde därmed konstatera att tyger kostar snudd på mindre per meter här än vad toalettpapper gör hemma. Detsamma gäller förhållandet mellan en hårklippning och en kopp automatkaffe.
För tillfället är vi alltså tillbaks ute på SECMOL. Just nu är stället tomt på amerikaner eftersom dessa är ute på någon form av roadtrip över helgen. Detta har för- och nackdelar. Till exempel finns det te över så att det räcker till en fjärde kopp även efter att tetimman är över. Dessutom är hela området lugnare än en pingstkyrka på långfredagskvällen. Undantaget är ikväll, då det hålls en avtackningsfest för personal som slutat. Vårt nya rum är beläget bredvid biblioteket, vilket ligget rakt över samlingssalen. Till på köpet är bygget så fantastiskt lyhört att man nästan kan höra vad folk lyssnar på i sina iPods i rummet intill. Som extra bonus är rummet försett med två fyrkantiga lufthål uppe vid taket, varav det ena befinner sig rakt över huvudänden på undertecknads säng. Om nu inte detta låter speciellt anmärkningsvärt kan jag tillägga att det enligt ryktet ibland trillar katter ur dessa lufthål. Den ene av oss är något mindre förväntansfull än den andre på att se om detta stämmer.
Här kan vi påpeka att det finns tre katter på campus. Två som är högljudda men ganska fräscha, och en som de amerikanska ungdomarna döpt till Grampa. Grampa är beige och ser ut ungefär som att man dunkat hans ansikte i väggen och sedan kört honom på det längsta programmet i en tvättmaskin, om det inte vore för att han fortfarande är skitig. En på det hela taget ganska osympatisk gynnare.
Spänningen är olidlig.
Dagens citat: ”Jag brukar inte rekommendera hur man skiter för andra människor.” - Erik
lördag 28 mars 2009
A man called Altitude Bob
25 mars
Phey, Ladakh, Indien
På måndagen valde vi att för tillfället överge vår bas på värdshuset utanför Choglamsar och förflyttade oss till en organisation som heter SECMOL (Students' Ecological and Cultural Movement of Ladakh), som driver ett alternativt campus utanför den lilla byn Phey. Här experimenterar man aktivt med olika hållbarhetslösningar där man främst utnyttjar solen som energikälla. Rena guldgruvan, med andra ord.
Vår ursprungliga plan var att stanna här i tre dagar, och skulle därmed ha återvänt till Choglamsar idag, vilket vi inte har. Som det ser ut nu kommer vi att stanna här fram till söndag eller måndag, och därefter arbeta med andra NGOs under en vecka för att sedan komma tillbaka hit för en vecka till.
Förutom ladakhiska elever finns här internationella studenter (i det här fallet en grupp om 15 amerikanska highschoolelever) samt volontärer från lite överallt.
Det är enormt befriande att faktiskt ha folk som man inte står i ett direkt professionellt förhållande till att prata med. All tid efter klockan tre är inte enbart dödtid längre. Vi har till och med kommit på oss själva med att sluta hålla räkningen på hur många dagar vi har kvar innan hemresa.
Stället är i princip självförsörjande när det gäller elektricitet, och har en uppsättning lyckade projekt inom vatten- och rumsuppvärmning.
De enda tydliga nackdelarna vi uppdagat hittills är att stället ligger en smula otillgängligt, att toaletterna utgörs av ett fyrkantigt hål i ett stampat jordgolv på andra våningen (som dock kommer undan på att det är en traditionell lösning som gör det möjligt att ta vara på toalettavfallet som gödsel efter att ha torkat det i två år) samt att man behöver ha ögonen med sig för att kunna korsa gården utan att bli träffad av en cricketboll eller en frisbee. ALLA här är besatta av cricket. Det spelas överallt hela tiden och tar upp en icke föraktlig del av nyhetsflödet. Inte så illa pinkat av en sport som bara finns i en handfull länder, och som ingen normalt begåvad människa begriper ett skvatt av.
Vi har försökt delta i en hel del av den dagliga verksamheten på campus, vilket hittills har inkluderat att avrätta svampinfekterade pilträd på löpande band, delta i konversationsbaserad engelskundervisning för de ladakhiska eleverna, samt att dricka litervis med te. Jag börjar långsamt närma mig nivån där jag ”aldrig druckit så här mycket te i hela mitt liv”, även om det är en hel del att leva upp till.
(On a side note: I detta nu sitter det faktiskt en ladakhisk tjej mitt emot mig och äter rent kornmjöl ur en skål. Vissa seder här har jag inte riktigt begripit mig på ännu…)
Första kvällen vi var här blev vi inbjudna till ett ”dance party” i samlingshallen. Amerikanen som förklarade konceptet för oss hävdade att ”normally it ends with all the girls sitting over there, and all the guys are on the floor trying to kill each other. It is really entertaining.” Det utlovade kriget tycktes dessvärre utebli, och vi tillbringade kvällen med att förklara för folk att svenskar inte dansar om det inte finns öl att tillgå. För övrigt kan man bara än en gång konstatera att 90-talet aldrig slutade i Indien. Visserligen verkar inte 60-, 70- eller 80-talen heller ha gjort det, och en kvalificerad gissning är att innevarande årtionde inte heller kommer att göra någon rask sorti.
Förvånansvärt nog är den mest färgstarka karaktären vi råkat på hittills inte ladakhier, och har inte heller något med SECMOL att göra. Det rör sig istället om en amerikansk bergsbestigare, som här går under epitetet ”Altitude Bob”. Det är en högst speciell man. Han är i det närmaste blek som en albino eftersom han bär otroliga mängder solkräm. Anledningen till detta är att han tydligen har haft ”ett par slängar” hudcancer. Av samma anledning sägs hans vita cowboyhatt vara fodrad med aluminiumfolie. Första gången någonsin jag hört talas om en foliehatt som faktiskt har en praktisk nytta, vilket får mig att känna mig kulturellt berikad. Som om inte detta vore nog besitter karln ett skägg värdigt Chuck Norris. Som kronan på verket ger solkrämen hans ansikte samma färg som skägget, så det är svårt att avgöra var det senare börjar någonstans. Hans utrustning består av fler högteknologiska prylar än vad som finns i alla James Bondfilmer sammantaget. Han har kvickt blivit en legend bland de amerikanska studenterna här. Min egen erfarenhet av denne man består bara av ett kvickt möte på en restaurang, där han konstaterade att de börjat servera kött igen, ”since it’s warm enough to start killing sheep again.” Jag kan bara hoppas att vi inte sett det sista av Altitude Bob.
Vi har dessutom nyligen kommit underfund med att de oaptitliga klimpar som allt som oftast återfinns i soppor här i trakten faktiskt är jakost. Trots all min fascination för dessa kreatur kan jag inte förmå mig att säga något positivt om denna substans. Den har vissa toner av ostsmak, men inte tydligare än att man mycket väl skulle kunna missta det för någon typ av ohelig svamp. Eller sulan från en mycket gammal och misslyckad joggingsko. Eller en sten, om den inte fått koka länge nog. Innan den placerats i gryta på lämplig temperatur påminner det mest om trä. Bit INTE i det om du ogillar ordentligt tilltagna tandläkarräkningar. Å andra sidan borde det kanske inte förvåna någon att ett djur som i princip kan överleva på att äta sten producerar något av denna kaliber.
Smakar riktigt jäkla illa gör det i alla fall.
Phey, Ladakh, Indien
På måndagen valde vi att för tillfället överge vår bas på värdshuset utanför Choglamsar och förflyttade oss till en organisation som heter SECMOL (Students' Ecological and Cultural Movement of Ladakh), som driver ett alternativt campus utanför den lilla byn Phey. Här experimenterar man aktivt med olika hållbarhetslösningar där man främst utnyttjar solen som energikälla. Rena guldgruvan, med andra ord.
Vår ursprungliga plan var att stanna här i tre dagar, och skulle därmed ha återvänt till Choglamsar idag, vilket vi inte har. Som det ser ut nu kommer vi att stanna här fram till söndag eller måndag, och därefter arbeta med andra NGOs under en vecka för att sedan komma tillbaka hit för en vecka till.
Förutom ladakhiska elever finns här internationella studenter (i det här fallet en grupp om 15 amerikanska highschoolelever) samt volontärer från lite överallt.
Det är enormt befriande att faktiskt ha folk som man inte står i ett direkt professionellt förhållande till att prata med. All tid efter klockan tre är inte enbart dödtid längre. Vi har till och med kommit på oss själva med att sluta hålla räkningen på hur många dagar vi har kvar innan hemresa.
Stället är i princip självförsörjande när det gäller elektricitet, och har en uppsättning lyckade projekt inom vatten- och rumsuppvärmning.
De enda tydliga nackdelarna vi uppdagat hittills är att stället ligger en smula otillgängligt, att toaletterna utgörs av ett fyrkantigt hål i ett stampat jordgolv på andra våningen (som dock kommer undan på att det är en traditionell lösning som gör det möjligt att ta vara på toalettavfallet som gödsel efter att ha torkat det i två år) samt att man behöver ha ögonen med sig för att kunna korsa gården utan att bli träffad av en cricketboll eller en frisbee. ALLA här är besatta av cricket. Det spelas överallt hela tiden och tar upp en icke föraktlig del av nyhetsflödet. Inte så illa pinkat av en sport som bara finns i en handfull länder, och som ingen normalt begåvad människa begriper ett skvatt av.
Vi har försökt delta i en hel del av den dagliga verksamheten på campus, vilket hittills har inkluderat att avrätta svampinfekterade pilträd på löpande band, delta i konversationsbaserad engelskundervisning för de ladakhiska eleverna, samt att dricka litervis med te. Jag börjar långsamt närma mig nivån där jag ”aldrig druckit så här mycket te i hela mitt liv”, även om det är en hel del att leva upp till.
(On a side note: I detta nu sitter det faktiskt en ladakhisk tjej mitt emot mig och äter rent kornmjöl ur en skål. Vissa seder här har jag inte riktigt begripit mig på ännu…)
Första kvällen vi var här blev vi inbjudna till ett ”dance party” i samlingshallen. Amerikanen som förklarade konceptet för oss hävdade att ”normally it ends with all the girls sitting over there, and all the guys are on the floor trying to kill each other. It is really entertaining.” Det utlovade kriget tycktes dessvärre utebli, och vi tillbringade kvällen med att förklara för folk att svenskar inte dansar om det inte finns öl att tillgå. För övrigt kan man bara än en gång konstatera att 90-talet aldrig slutade i Indien. Visserligen verkar inte 60-, 70- eller 80-talen heller ha gjort det, och en kvalificerad gissning är att innevarande årtionde inte heller kommer att göra någon rask sorti.
Förvånansvärt nog är den mest färgstarka karaktären vi råkat på hittills inte ladakhier, och har inte heller något med SECMOL att göra. Det rör sig istället om en amerikansk bergsbestigare, som här går under epitetet ”Altitude Bob”. Det är en högst speciell man. Han är i det närmaste blek som en albino eftersom han bär otroliga mängder solkräm. Anledningen till detta är att han tydligen har haft ”ett par slängar” hudcancer. Av samma anledning sägs hans vita cowboyhatt vara fodrad med aluminiumfolie. Första gången någonsin jag hört talas om en foliehatt som faktiskt har en praktisk nytta, vilket får mig att känna mig kulturellt berikad. Som om inte detta vore nog besitter karln ett skägg värdigt Chuck Norris. Som kronan på verket ger solkrämen hans ansikte samma färg som skägget, så det är svårt att avgöra var det senare börjar någonstans. Hans utrustning består av fler högteknologiska prylar än vad som finns i alla James Bondfilmer sammantaget. Han har kvickt blivit en legend bland de amerikanska studenterna här. Min egen erfarenhet av denne man består bara av ett kvickt möte på en restaurang, där han konstaterade att de börjat servera kött igen, ”since it’s warm enough to start killing sheep again.” Jag kan bara hoppas att vi inte sett det sista av Altitude Bob.
Vi har dessutom nyligen kommit underfund med att de oaptitliga klimpar som allt som oftast återfinns i soppor här i trakten faktiskt är jakost. Trots all min fascination för dessa kreatur kan jag inte förmå mig att säga något positivt om denna substans. Den har vissa toner av ostsmak, men inte tydligare än att man mycket väl skulle kunna missta det för någon typ av ohelig svamp. Eller sulan från en mycket gammal och misslyckad joggingsko. Eller en sten, om den inte fått koka länge nog. Innan den placerats i gryta på lämplig temperatur påminner det mest om trä. Bit INTE i det om du ogillar ordentligt tilltagna tandläkarräkningar. Å andra sidan borde det kanske inte förvåna någon att ett djur som i princip kan överleva på att äta sten producerar något av denna kaliber.
Smakar riktigt jäkla illa gör det i alla fall.
fredag 20 mars 2009
Lite hit, lite dit
16 mars
Idag har vi inlett äventyret att åka Lehdistriktet runt för att titta på diverse solenergiprojekt, i första hand växthus. Nu kanske ni inte tycker att växthus låter så värst intressant, och det ska jag minsann berätta för er att det är det egentligen inte heller. Däremot får man fantastiskt gott te om man hälsar på chefen på getfarmen i Stakna, en ständigt leende, välklädd liten herre med välansad mustasch som inte tar av sig sina små fyrkantiga solglasögon ens inomhus.
Till vår hjälp har vi en guide vid namn Tashi. Det verkar vara mer regel än undantag här att guider är ena riktiga lirare. Han pratar inte så bra engelska, men vi lyckas kommunicera hyfsat för det mesta. Dock inte alltid. Ett exempel:
Erik: ”How long have you been working as a guide?”
Tashi: “One day?”
Erik: “No… how many years?”
Tashi: ”…8.30?”
Erik: “No, no… How many years have you been a guide?”
Tashi: “Oh! Three years.”
Att hyra en guide när man vistas i Indien är något som rekommenderas varmt, åtminstone tills man har lite bättre koll på läget. De ser till att du inte äter/dricker något dumt, och att du inte spenderar mer rupees än nödvändigt på det krimskrams du tvunget ska införskaffa. Tashi kostar oss 300 rupees om dagen, en summa han dock tjänade in åt oss med råge idag, då han prutade ner priset på två redan ganska billiga jackor med sammanlagt 450 rupees.
Efter tepausen med getchefen passade vi på att bestiga en hög klippa mitt ute i ingenstans för att titta på ett kloster. Buddhistiska kloster är snäppet mer imponerande än de gallerlösa fängelser till dylika man ser i kristna länder. Själva klostersalen är rikare utsmyckad än ett europeiskt renässanspalats. Färggranna målningar, träsniderier och broderade tyger täckte varenda millimeter av väggarna, och stora gyllene buddhastatyer stod uppradade längs väggarna. Självklart fanns där även ett stort inramat foto av Dalai Lama (samt någon annan buddhistisk höjdare).
Alla ställen utanför Leh/Choglamsar verkar dessutom krylla av dzoer, som för att väga upp bristen på jakar. Det är ganska intressanta djur. De är stora som en mindre personbil och har horn som är ungefär lika långa som mina armar. På det hela taget ganska ståtliga djur. Man har tydligen 2-3 stycken på en gård, där de tillbringar vinterhalvåret med att lunka omkring och knapra i sig ogräs på ägorna samtidigt som de lämnar gödsel efter sig. Sedan, lagom till att odlingssäsongen börjar blir det för varmt för dem, varpå de prompt beger sig upp i bergen för att knapra i sig mer ogräs. Däremellan passar man på att använda dem för att plöja åkrarna. Det är dock inga djur som låter sig pryglas till lydnad, så därför sjunger man uppmuntrande visor för dem istället.
För att ta sig till och från de här platserna mitt ute i stenöknen tar man den indiska bussen. Den indiska bussen är ett helt intressant fenomen. Bussarna som används är av den storleksordningen som vi sedan skolåldern är vana att de mest speciella barnen förärades med att färdas i, det vill säga inte precis den största varianten.
Att åka buss i Ladakh kostar mindre än en piggelin, oavsett vart man ska, och bussen räknas inte som full förrän det hänger folk på utsidan. Nej, förresten. Inte ens då. Det får ändå räknas som ganska ok, eftersom alla är väldigt trevliga och gör sitt bästa för att alla ska få åtminstone en tredjedels säte att sitta på.
Idag har vi inlett äventyret att åka Lehdistriktet runt för att titta på diverse solenergiprojekt, i första hand växthus. Nu kanske ni inte tycker att växthus låter så värst intressant, och det ska jag minsann berätta för er att det är det egentligen inte heller. Däremot får man fantastiskt gott te om man hälsar på chefen på getfarmen i Stakna, en ständigt leende, välklädd liten herre med välansad mustasch som inte tar av sig sina små fyrkantiga solglasögon ens inomhus.
Till vår hjälp har vi en guide vid namn Tashi. Det verkar vara mer regel än undantag här att guider är ena riktiga lirare. Han pratar inte så bra engelska, men vi lyckas kommunicera hyfsat för det mesta. Dock inte alltid. Ett exempel:
Erik: ”How long have you been working as a guide?”
Tashi: “One day?”
Erik: “No… how many years?”
Tashi: ”…8.30?”
Erik: “No, no… How many years have you been a guide?”
Tashi: “Oh! Three years.”
Att hyra en guide när man vistas i Indien är något som rekommenderas varmt, åtminstone tills man har lite bättre koll på läget. De ser till att du inte äter/dricker något dumt, och att du inte spenderar mer rupees än nödvändigt på det krimskrams du tvunget ska införskaffa. Tashi kostar oss 300 rupees om dagen, en summa han dock tjänade in åt oss med råge idag, då han prutade ner priset på två redan ganska billiga jackor med sammanlagt 450 rupees.
Efter tepausen med getchefen passade vi på att bestiga en hög klippa mitt ute i ingenstans för att titta på ett kloster. Buddhistiska kloster är snäppet mer imponerande än de gallerlösa fängelser till dylika man ser i kristna länder. Själva klostersalen är rikare utsmyckad än ett europeiskt renässanspalats. Färggranna målningar, träsniderier och broderade tyger täckte varenda millimeter av väggarna, och stora gyllene buddhastatyer stod uppradade längs väggarna. Självklart fanns där även ett stort inramat foto av Dalai Lama (samt någon annan buddhistisk höjdare).
Alla ställen utanför Leh/Choglamsar verkar dessutom krylla av dzoer, som för att väga upp bristen på jakar. Det är ganska intressanta djur. De är stora som en mindre personbil och har horn som är ungefär lika långa som mina armar. På det hela taget ganska ståtliga djur. Man har tydligen 2-3 stycken på en gård, där de tillbringar vinterhalvåret med att lunka omkring och knapra i sig ogräs på ägorna samtidigt som de lämnar gödsel efter sig. Sedan, lagom till att odlingssäsongen börjar blir det för varmt för dem, varpå de prompt beger sig upp i bergen för att knapra i sig mer ogräs. Däremellan passar man på att använda dem för att plöja åkrarna. Det är dock inga djur som låter sig pryglas till lydnad, så därför sjunger man uppmuntrande visor för dem istället.
För att ta sig till och från de här platserna mitt ute i stenöknen tar man den indiska bussen. Den indiska bussen är ett helt intressant fenomen. Bussarna som används är av den storleksordningen som vi sedan skolåldern är vana att de mest speciella barnen förärades med att färdas i, det vill säga inte precis den största varianten.
Att åka buss i Ladakh kostar mindre än en piggelin, oavsett vart man ska, och bussen räknas inte som full förrän det hänger folk på utsidan. Nej, förresten. Inte ens då. Det får ändå räknas som ganska ok, eftersom alla är väldigt trevliga och gör sitt bästa för att alla ska få åtminstone en tredjedels säte att sitta på.
Hot water will be served in bucket on request
15 mars
Choglamsar, Leh-Ladakh, Indien
Under helgerna har vi inte jättemycket för oss här. Arbetet sköts i veckorna, men på helgerna är allting stängt.
Igår (lördag) gömde vi oss mest för solen, eftersom det trots starkt solskydd lätt blir för mycket av den varan.
Dagen idag var det ännu mera sol, men eftersom uttråkningen var alltför påtaglig bestämde vi oss för att utforska omgivningarna ytterligare, denna gång åt ett håll vi inte provat tidigare.
Förra veckan traskade vi de fem kilometerna till Shey, en liten by som visst är ganska känt för sitt palats uppe på en klippa (samt tydligen också för en stor buddhastaty som vi inte såg).
Idag bar det av till Stok, en lite större men fortfarande ganska liten by vid foten av bergen, en nätt promenad om ungefär åtta kilometer i längdledd och ett par hundra meter i höjdledd.
På vägen fick vi tillfälle att beskåda det intrikata nät av kanaler som används för att samla upp smältvattnet från bergen, vilket sedan används till bevattning. Behändigt om den samlade årsnederbörden är omkring 85mm (antagligen kortare än ditt pekfinger, har du tänkt på det?).
Själva byn Stok består av ganska få hus, men spridda över ett stort område med odlingar och pilträdsskogar emellan. Pilträ används ungefär lika mycket här som ikeamöbler i Sverige. Man bygger kvastar, väggdekorationer, tak, och i princip allting annat av pilslanor.
Där ligger även ett palats (de finns i alla byar, oavsett hur små, men är inte riktigt så flådiga som det låter. De påminner oftast om en uppsätning hyreshus insprängda i en klippa), fint placerat bredvid en enorm rödvit radiomast.
Det finns inga jakar i Stok heller. Däremot finns det NÄSTAN jakar. Det finns tämligen gott om dzoer. En dzo är en korsning mellan en jak och en vanlig tamko (vilket gör dem i snitt lika renrasiga som de hundar som ligger strödda över hela området som om man tömt ett helt kar av dem från hög höjd). Vi räknar med att det är så nära jakar vi kommer om inget drastiskt inträffar, så det får betraktas som en seger (och innebär också att jag antagligen inte kommer att behöva modifiera en tamko i MS Paint för att bevisa en poäng). Det är ju åtminstone en halv jak per djur.
När vi ändå befann oss vid foten av bergen, och ändå redan hade avverkat en rejäl uppförsbacke så slogs vi av tanken på att man inte rimligen kan vistas i Himalaya i två månader utan att bestiga berg. Det är lika otänkbart som en matematiker som inte kan räkna; som en indisk lastbil utan tuta; som en nationalekonom med verklighetsförankring, som en kul kväll på Malmö Nation!
Sagt och gjort. Uppåt skulle vi. Vi letade rätt på det minsta berg vi kunde hitta. Att ta sig upp till toppen (det vill säga halvvägs) tog 45 minuter. Nedåt tog inte ens tio. Det var dammigare än insidan av en korridorsdammsugare, och blåste lite väl friskt. Höjdskillnaden märktes av oväntat tydligt, och det krävdes inte direkt några kraftansträngningar för att man skulle känna blodsmaken i munnen. Väl uppe fick man dock en helt otrolig utsikt över hela dalen. Med hjälp av vår högst begränsade lokalkunskap konstaterade vi att man nog utan problem kunde se omkring sju mil.
Hela utflykten tog i runda slängar fyra timmar. På den tidens promenerande på den här höjden bygger man upp en rent makaber hunger. Resterande del av dagen spenderades med att äta och sitta och dega i en stol i solen, betraktandes den flock hundar som bebor gården utanför värdshuset tillsammans med en halt mulåsna och en stor skock halvt funktionsodugliga får.
I kväll ska vi tvaga av oss bergsdammet. Hot water will be served in bucket on request, som det så fint heter. Om någon vecka kommer vädret förhoppningsvis att tillåta att vattenledningarna kopplas in, så att vi åtminstone slipper hämta vatten i brunnen för att spola i toaletten i fortsättningen…
Choglamsar, Leh-Ladakh, Indien
Under helgerna har vi inte jättemycket för oss här. Arbetet sköts i veckorna, men på helgerna är allting stängt.
Igår (lördag) gömde vi oss mest för solen, eftersom det trots starkt solskydd lätt blir för mycket av den varan.
Dagen idag var det ännu mera sol, men eftersom uttråkningen var alltför påtaglig bestämde vi oss för att utforska omgivningarna ytterligare, denna gång åt ett håll vi inte provat tidigare.
Förra veckan traskade vi de fem kilometerna till Shey, en liten by som visst är ganska känt för sitt palats uppe på en klippa (samt tydligen också för en stor buddhastaty som vi inte såg).
Idag bar det av till Stok, en lite större men fortfarande ganska liten by vid foten av bergen, en nätt promenad om ungefär åtta kilometer i längdledd och ett par hundra meter i höjdledd.
På vägen fick vi tillfälle att beskåda det intrikata nät av kanaler som används för att samla upp smältvattnet från bergen, vilket sedan används till bevattning. Behändigt om den samlade årsnederbörden är omkring 85mm (antagligen kortare än ditt pekfinger, har du tänkt på det?).
Själva byn Stok består av ganska få hus, men spridda över ett stort område med odlingar och pilträdsskogar emellan. Pilträ används ungefär lika mycket här som ikeamöbler i Sverige. Man bygger kvastar, väggdekorationer, tak, och i princip allting annat av pilslanor.
Där ligger även ett palats (de finns i alla byar, oavsett hur små, men är inte riktigt så flådiga som det låter. De påminner oftast om en uppsätning hyreshus insprängda i en klippa), fint placerat bredvid en enorm rödvit radiomast.
Det finns inga jakar i Stok heller. Däremot finns det NÄSTAN jakar. Det finns tämligen gott om dzoer. En dzo är en korsning mellan en jak och en vanlig tamko (vilket gör dem i snitt lika renrasiga som de hundar som ligger strödda över hela området som om man tömt ett helt kar av dem från hög höjd). Vi räknar med att det är så nära jakar vi kommer om inget drastiskt inträffar, så det får betraktas som en seger (och innebär också att jag antagligen inte kommer att behöva modifiera en tamko i MS Paint för att bevisa en poäng). Det är ju åtminstone en halv jak per djur.
När vi ändå befann oss vid foten av bergen, och ändå redan hade avverkat en rejäl uppförsbacke så slogs vi av tanken på att man inte rimligen kan vistas i Himalaya i två månader utan att bestiga berg. Det är lika otänkbart som en matematiker som inte kan räkna; som en indisk lastbil utan tuta; som en nationalekonom med verklighetsförankring, som en kul kväll på Malmö Nation!
Sagt och gjort. Uppåt skulle vi. Vi letade rätt på det minsta berg vi kunde hitta. Att ta sig upp till toppen (det vill säga halvvägs) tog 45 minuter. Nedåt tog inte ens tio. Det var dammigare än insidan av en korridorsdammsugare, och blåste lite väl friskt. Höjdskillnaden märktes av oväntat tydligt, och det krävdes inte direkt några kraftansträngningar för att man skulle känna blodsmaken i munnen. Väl uppe fick man dock en helt otrolig utsikt över hela dalen. Med hjälp av vår högst begränsade lokalkunskap konstaterade vi att man nog utan problem kunde se omkring sju mil.
Hela utflykten tog i runda slängar fyra timmar. På den tidens promenerande på den här höjden bygger man upp en rent makaber hunger. Resterande del av dagen spenderades med att äta och sitta och dega i en stol i solen, betraktandes den flock hundar som bebor gården utanför värdshuset tillsammans med en halt mulåsna och en stor skock halvt funktionsodugliga får.
I kväll ska vi tvaga av oss bergsdammet. Hot water will be served in bucket on request, som det så fint heter. Om någon vecka kommer vädret förhoppningsvis att tillåta att vattenledningarna kopplas in, så att vi åtminstone slipper hämta vatten i brunnen för att spola i toaletten i fortsättningen…
torsdag 12 mars 2009
The work waits
10 mars
Choglamsar, Leh-Ladakh, Indien
Ladakh är en helt fantastisk plats. Det kan mycket väl vara den mest harmoniska platsen på jorden, för att inte tala om en av de vackraste. Jag vill bara ha det sagt först av allt, så att inte följande kan komma att misstolkas som att vi vantrivs på något sätt.
Till att börja med kunde vi konstatera att det inte var tillnärmelsevis så kallt som vi trott. Här kommer vi rustade för Fimbulavintern och möts av what we in Sweden call ”ganska så fint vårväder”. Det är dock tämligen kallt inomhus eftersom isolering saknas nästan helt (det blåser rakt igenom vårt rum, bara en sån sak), och framför allt kvällstid är vi väldigt tacksamma över våra underställ och vårt gasaggregat.
All värme här kommer från solen. Är den framme är det varmt, är den inte framme är det INTE varmt (i dag var den inte framme).
Människorna här är väldigt mycket annorlunda än i resten av Indien. De är väldigt mycket vänligare och hjärtligare till sättet, och det är inga problem alls att vistas bland dem. Dessutom är det mycket lugnare, även om de samtidigt är väldigt energiska.
Vi har tillbringat en del tid med vår huvudkontakt här, Tibetan Children’s Village (TCV) och har blivit väldigt väl mottagna. Det är otroligt fascinerande hur mycket de använder sig av solen på flera plan, allt från solpaneler till enkla solväggar bestående av en svartmålad vägg med en glasruta utanför. Skiss kommer. Kanske.
Vi tillbringar mestadels förmiddagarna på TCV och liknande, och värdshuset har bara elektricitet mellan kl 18 och ca 23 (och inte alltid speciellt stabil eltillförsel ens under dessa timmar), vilket leder till att det blir en hel del så kallad ”dötid” emellan. ”Nöden är uppfinningarnas moder” heter det, så vi har stundtals varit ganska kreativa med vad vi nyttjar dessa timmar till...
Saker man kan sysselsätta sig med i Choglamsar:
1. Sova. Sedan vi kom hit i torsdags kan man nog utan att överdriva säga att vi sovit ca 75% av tiden. Höjden gör att man blir sällsynt dåsig, och de första dagarna klarade vi inte att vara vakna mer än ett par timmar i sträck. Däremot sover man alldeles särdeles gott inknuten i en sovsäck med fyra ullfiltar ovanpå.
2. Äta mat. De få tillfällen då vi inte sovit har vi istället ätit. Vi bor på ett litet mysigt tibetanskt värdshus (som för övrigt råkar vara en del av Dalai Lamas sommarställe, själva palatset ligger tvärs över gården) där de stundtals verkar försöka göda ihjäl oss. Att bara ta EN portion extra är på sin höjd nästan ok enligt mor i huset, som artigt (men mycket ihärdigt) föreslår ”One more? Just a little, just a little!” strax innan hon häller på en portion som är betydligt större än den första. Maten i sig är dock fantastiskt god, så man kan inte klaga. Det som verkade märkligast från början är att man alltid dricker hetvatten till maten. Numera har vi dock vant oss till den grad att det framstår som helt knäppt att ens tänka tanken att dricka vatten kallt.
3. Äta chili. Den tibetanska chilin är något i en klass för sig. Till varje måltid ställs det fram en skål innehållande ungefär ett par matskedar, vilket motsvarar säker död för ett helt kompani. Sprängkraften i den här substansen understiger garanterat inte 14 ton TNT. Erik har som den djärvare av oss på detta plan absolut max testat en halv tesked i en stor skål soppa, vilket tydligen medför kraftiga svettningar och uppfattningen att badrummet är helvetet på jorden.
4. Dricka te. Det söta indiska teet är rena knarket. Det dricks nästan hela tiden, men det är knappt att det räcker för att man ska bli nöjd. Vi bälgar med lätthet en halvliter var till både frukost och middag. Det traditionella tibetanska teet å sin sida är mer intressant än gott. Det kokas länge och innehåller salt och smör. Det är inte så illa som man skulle kunna förledas att tro, men inte heller någon direkt smaksensation. Vi har bara råkat på det en gång hittills, men funderar på att ge det en chans till eller två. Sedan kan man kanske bestämma sig för om det är ganska gott eller ganska otäckt.
5. Promenera. Enkelt nöje som aldrig varit mer givande. Man blir helt vansinnigt trött av det eftersom man inte har någon kondition på den här höjden (ännu), men landskapet är så obeskrivligt vackert att man knappt tänker på att bli trött.
6. Leta jakar. Det går dessvärre dåligt på den här fronten. Vi har varit här i fem dygn och fortfarande inte så mycket som ett spår efter de beryktade grymtoxarna. Till middagen i kväll fick vi dessutom de nedslående nyheterna att man med stor sannolikhet måste resa genom öknen med bil i tre-fyra timmar innan man på allvar börjar råka på dessa håriga bestar. Besvikelsen vet inga gränser!
7. Designraka skägg. Funkar bara med ganska långa mellanrum, men är helt fantastiskt underhållande! Tyvärr är det bara en av oss som har några kvaliteter som skäggmannekäng, men det innebär inte några direkta begränsningar. Inom loppet av en halvtimme klarar man sig igenom inte mindre än sju olika grader av ansiktsbehåring. Dessa kan gå under benämningarna 1) Utgångspunkten 2) Goatee 3) Biker 4) Inigo 5) YMCA 6)”Tandborsten…” 7) CLEAN!
Fortsättning följer om ett par veckor…
8. Faktiskt studera, men det är inte så intressant.
9. Vara med på diverse happenings. Tibetaner har högtider precis hela tiden så till den grad att de inte riktigt förmår hålla reda på dem själva alltid. Idag hölls en demonstration till minne av det kinesiska maktövertagandet 1959, då TCV-skolan bjudit in oss att vara med. Eftersom vi inte får delta i politiska manifestationer på grund av vårt stipendium åkta vi bara med för att observera och ta bilder. Resan dit var ett intressant kapitel. I en buss som får anses alldeles för liten för ändamålet färdades Sebastian, Erik, samt 48 fnittrande tibetanska skolflickor. Incredible. Själva demonstrationen var en ganska mäktig syn. Ett fredligt, sjungande tåg som aldrig verkade ta slut och som slingrade sig upp genom Lehs trånga gator tills det nådde torget framför det gamla palatset.
Avslutningsvis kan vi konstatera att internet ar nagot av en bristvara har i Ladakh.
Tydligen har en viktig mast uppe pa en bergstopp kollapsat under vintern, och det gar inte att atgarda forran snon smalt bort.
Vi har hittat ett internetcafe som funkar dugligt, sa vi kan forhoppningsvis halla oss uppdaterade mot omvarlden atminstane en gang i veckan.
Choglamsar, Leh-Ladakh, Indien
Ladakh är en helt fantastisk plats. Det kan mycket väl vara den mest harmoniska platsen på jorden, för att inte tala om en av de vackraste. Jag vill bara ha det sagt först av allt, så att inte följande kan komma att misstolkas som att vi vantrivs på något sätt.
Till att börja med kunde vi konstatera att det inte var tillnärmelsevis så kallt som vi trott. Här kommer vi rustade för Fimbulavintern och möts av what we in Sweden call ”ganska så fint vårväder”. Det är dock tämligen kallt inomhus eftersom isolering saknas nästan helt (det blåser rakt igenom vårt rum, bara en sån sak), och framför allt kvällstid är vi väldigt tacksamma över våra underställ och vårt gasaggregat.
All värme här kommer från solen. Är den framme är det varmt, är den inte framme är det INTE varmt (i dag var den inte framme).
Människorna här är väldigt mycket annorlunda än i resten av Indien. De är väldigt mycket vänligare och hjärtligare till sättet, och det är inga problem alls att vistas bland dem. Dessutom är det mycket lugnare, även om de samtidigt är väldigt energiska.
Vi har tillbringat en del tid med vår huvudkontakt här, Tibetan Children’s Village (TCV) och har blivit väldigt väl mottagna. Det är otroligt fascinerande hur mycket de använder sig av solen på flera plan, allt från solpaneler till enkla solväggar bestående av en svartmålad vägg med en glasruta utanför. Skiss kommer. Kanske.
Vi tillbringar mestadels förmiddagarna på TCV och liknande, och värdshuset har bara elektricitet mellan kl 18 och ca 23 (och inte alltid speciellt stabil eltillförsel ens under dessa timmar), vilket leder till att det blir en hel del så kallad ”dötid” emellan. ”Nöden är uppfinningarnas moder” heter det, så vi har stundtals varit ganska kreativa med vad vi nyttjar dessa timmar till...
Saker man kan sysselsätta sig med i Choglamsar:
1. Sova. Sedan vi kom hit i torsdags kan man nog utan att överdriva säga att vi sovit ca 75% av tiden. Höjden gör att man blir sällsynt dåsig, och de första dagarna klarade vi inte att vara vakna mer än ett par timmar i sträck. Däremot sover man alldeles särdeles gott inknuten i en sovsäck med fyra ullfiltar ovanpå.
2. Äta mat. De få tillfällen då vi inte sovit har vi istället ätit. Vi bor på ett litet mysigt tibetanskt värdshus (som för övrigt råkar vara en del av Dalai Lamas sommarställe, själva palatset ligger tvärs över gården) där de stundtals verkar försöka göda ihjäl oss. Att bara ta EN portion extra är på sin höjd nästan ok enligt mor i huset, som artigt (men mycket ihärdigt) föreslår ”One more? Just a little, just a little!” strax innan hon häller på en portion som är betydligt större än den första. Maten i sig är dock fantastiskt god, så man kan inte klaga. Det som verkade märkligast från början är att man alltid dricker hetvatten till maten. Numera har vi dock vant oss till den grad att det framstår som helt knäppt att ens tänka tanken att dricka vatten kallt.
3. Äta chili. Den tibetanska chilin är något i en klass för sig. Till varje måltid ställs det fram en skål innehållande ungefär ett par matskedar, vilket motsvarar säker död för ett helt kompani. Sprängkraften i den här substansen understiger garanterat inte 14 ton TNT. Erik har som den djärvare av oss på detta plan absolut max testat en halv tesked i en stor skål soppa, vilket tydligen medför kraftiga svettningar och uppfattningen att badrummet är helvetet på jorden.
4. Dricka te. Det söta indiska teet är rena knarket. Det dricks nästan hela tiden, men det är knappt att det räcker för att man ska bli nöjd. Vi bälgar med lätthet en halvliter var till både frukost och middag. Det traditionella tibetanska teet å sin sida är mer intressant än gott. Det kokas länge och innehåller salt och smör. Det är inte så illa som man skulle kunna förledas att tro, men inte heller någon direkt smaksensation. Vi har bara råkat på det en gång hittills, men funderar på att ge det en chans till eller två. Sedan kan man kanske bestämma sig för om det är ganska gott eller ganska otäckt.
5. Promenera. Enkelt nöje som aldrig varit mer givande. Man blir helt vansinnigt trött av det eftersom man inte har någon kondition på den här höjden (ännu), men landskapet är så obeskrivligt vackert att man knappt tänker på att bli trött.
6. Leta jakar. Det går dessvärre dåligt på den här fronten. Vi har varit här i fem dygn och fortfarande inte så mycket som ett spår efter de beryktade grymtoxarna. Till middagen i kväll fick vi dessutom de nedslående nyheterna att man med stor sannolikhet måste resa genom öknen med bil i tre-fyra timmar innan man på allvar börjar råka på dessa håriga bestar. Besvikelsen vet inga gränser!
7. Designraka skägg. Funkar bara med ganska långa mellanrum, men är helt fantastiskt underhållande! Tyvärr är det bara en av oss som har några kvaliteter som skäggmannekäng, men det innebär inte några direkta begränsningar. Inom loppet av en halvtimme klarar man sig igenom inte mindre än sju olika grader av ansiktsbehåring. Dessa kan gå under benämningarna 1) Utgångspunkten 2) Goatee 3) Biker 4) Inigo 5) YMCA 6)”Tandborsten…” 7) CLEAN!
Fortsättning följer om ett par veckor…
8. Faktiskt studera, men det är inte så intressant.
9. Vara med på diverse happenings. Tibetaner har högtider precis hela tiden så till den grad att de inte riktigt förmår hålla reda på dem själva alltid. Idag hölls en demonstration till minne av det kinesiska maktövertagandet 1959, då TCV-skolan bjudit in oss att vara med. Eftersom vi inte får delta i politiska manifestationer på grund av vårt stipendium åkta vi bara med för att observera och ta bilder. Resan dit var ett intressant kapitel. I en buss som får anses alldeles för liten för ändamålet färdades Sebastian, Erik, samt 48 fnittrande tibetanska skolflickor. Incredible. Själva demonstrationen var en ganska mäktig syn. Ett fredligt, sjungande tåg som aldrig verkade ta slut och som slingrade sig upp genom Lehs trånga gator tills det nådde torget framför det gamla palatset.
Avslutningsvis kan vi konstatera att internet ar nagot av en bristvara har i Ladakh.
Tydligen har en viktig mast uppe pa en bergstopp kollapsat under vintern, och det gar inte att atgarda forran snon smalt bort.
Vi har hittat ett internetcafe som funkar dugligt, sa vi kan forhoppningsvis halla oss uppdaterade mot omvarlden atminstane en gang i veckan.
onsdag 4 mars 2009
Mot jakland!
I dag tog vi oss tillbaka till Delhi för att spendera en sista natt i huvudstaden innan vi äntligen flyger upp till Ladakh.
Resan tog omkring fem timmar, men lyckligtvis var det inte full lika varmt idag.
Enligt Karan skulle det inte vara några problem alls att skicka efter en läkare från hotellet om det skulle behövas. Han förklarade också att det är febertider just nu, eftersom värmen just har kommit.
Väl framme på hotellet kunde vi dock lättat konstatera att febern i stort sett gett med sig, så det verkar inte finnas någon anledning till oro.
Vi kan glatt konstatera att det är nu resan börjar på riktigt! Vi vet inte om vi kommer att ha någon regelbunden internettillgång uppe i bergen på samma sätt som vi haft här nere där det ligger internetcaféer överallt, så det här kan tänkas bli det sista blogginlägget på några dagar.
Stay tuned!
Resan tog omkring fem timmar, men lyckligtvis var det inte full lika varmt idag.
Enligt Karan skulle det inte vara några problem alls att skicka efter en läkare från hotellet om det skulle behövas. Han förklarade också att det är febertider just nu, eftersom värmen just har kommit.
Väl framme på hotellet kunde vi dock lättat konstatera att febern i stort sett gett med sig, så det verkar inte finnas någon anledning till oro.
Vi kan glatt konstatera att det är nu resan börjar på riktigt! Vi vet inte om vi kommer att ha någon regelbunden internettillgång uppe i bergen på samma sätt som vi haft här nere där det ligger internetcaféer överallt, så det här kan tänkas bli det sista blogginlägget på några dagar.
Stay tuned!
Kärleksfeber
Efter tidig frukost så checkade vi ut och begav oss mot Uttar Pradesh i gryningen. En bilresa på sex timmar genom ett stekhett Rajasthan. Vägen bar betydligt bättre än de tidigare besökta och resan var trots värmen ganska bekväm. Vår chaufför impregnerar dagligen bilen med rökelse och har ett minialtare på instrumentbrädan med en avbild av Ganesha, lite blommor, rökelsekar samt en handduk med Ganeshas avbildning på. Han bjöd även i vanlig ordning på typisk indisk musik och sjunger ibland med i typisk Bollywoodanda.
När vi frågade om Agra var en stor stad svarade Karan ”no big city, small, 10 million people”. Jaha, nähä. Litet var det.
Staden är inte så turistinriktad då det enda som egentligen är värt att se är det majestätiska Taj Mahal - The Symbol of Love, the Seventh Wonder of the World - vilket var dagens första anhalt. Nog har man sett Taj Mahal på bild innan och föreställt sig det, men man blev helt överväldigad hur stor och imponerande byggnaden och komplexet är. Till att börja med ser man aldrig ”hantverkarbostäderna” som omgärdar den yttre borggården och är huggna ur röd sandsten. Dessa byggnader inhyste arbetarna som byggde Taj Mahal under de 22 år det tog att färdigställa monumentet. Åtta av dessa gick endast till utsmyckningen, vilken vi återkommer till.
Borggården följdes av en enorm välvd port som ledde in till det faktiska Taj Mahal. Själva monumentet var till och med större än väntat. Efter att ha beundrat området i ca en halvtimme så tog vår guide med oss till ett hantverkargille som drivs av ättlingar till de som byggde Taj Mahal. Mannen som ägde affären visade sig vara en ivrig Roskildebesökare som har varit i Sverige flera gånger och skämtade med oss lite på knagglig svenska. Han visade oss hur man gör steninläggningar i marmor, något som drastiskt höjde vår respekt för steninlagd marmor. Han skulle självklart sälja lite saker till oss också, som precis alla andra i hela landet.
Efter detta ville vår chaufför att vi skulle äta ”pidja”, något som Agra är tydligen är känt för. Det visade sig vara Pizza Hut. Det kändes visserligen lite fel att sitta i Indien och äta pizza, men kanske lite hemtrevligt också. Det var även en av Karans favoriträtter vilket fick det att kännas lite mer ok. Pizza Hut är uppenbarligen lite mer lyxigt här - och betydligt billigare.
När måltiden var avklarad så fick vi varsin miniatyr av Taj Mahal i marmor och en skiva indisk musik av Karan som forklarade det hela med ”I´m a poor man but my heart is rich”.
Väl tillbaka vid hotellet, så kunde vi gladeligen konstatera att Sebastian dragit på sig närmare 40 graders feber, olägligt nog, och ligger för närvarande odentligt nerpaketerad – kurering pågår. Potentiellt sjukhus imorgon om det inte blir bättre samt för att vara på den säkra sidan. Erik övervakar läget och kommer med goda råd, precis som vi har blivit instruerade av den glade spåmannen.
När vi frågade om Agra var en stor stad svarade Karan ”no big city, small, 10 million people”. Jaha, nähä. Litet var det.
Staden är inte så turistinriktad då det enda som egentligen är värt att se är det majestätiska Taj Mahal - The Symbol of Love, the Seventh Wonder of the World - vilket var dagens första anhalt. Nog har man sett Taj Mahal på bild innan och föreställt sig det, men man blev helt överväldigad hur stor och imponerande byggnaden och komplexet är. Till att börja med ser man aldrig ”hantverkarbostäderna” som omgärdar den yttre borggården och är huggna ur röd sandsten. Dessa byggnader inhyste arbetarna som byggde Taj Mahal under de 22 år det tog att färdigställa monumentet. Åtta av dessa gick endast till utsmyckningen, vilken vi återkommer till.
Borggården följdes av en enorm välvd port som ledde in till det faktiska Taj Mahal. Själva monumentet var till och med större än väntat. Efter att ha beundrat området i ca en halvtimme så tog vår guide med oss till ett hantverkargille som drivs av ättlingar till de som byggde Taj Mahal. Mannen som ägde affären visade sig vara en ivrig Roskildebesökare som har varit i Sverige flera gånger och skämtade med oss lite på knagglig svenska. Han visade oss hur man gör steninläggningar i marmor, något som drastiskt höjde vår respekt för steninlagd marmor. Han skulle självklart sälja lite saker till oss också, som precis alla andra i hela landet.
Efter detta ville vår chaufför att vi skulle äta ”pidja”, något som Agra är tydligen är känt för. Det visade sig vara Pizza Hut. Det kändes visserligen lite fel att sitta i Indien och äta pizza, men kanske lite hemtrevligt också. Det var även en av Karans favoriträtter vilket fick det att kännas lite mer ok. Pizza Hut är uppenbarligen lite mer lyxigt här - och betydligt billigare.
När måltiden var avklarad så fick vi varsin miniatyr av Taj Mahal i marmor och en skiva indisk musik av Karan som forklarade det hela med ”I´m a poor man but my heart is rich”.
Väl tillbaka vid hotellet, så kunde vi gladeligen konstatera att Sebastian dragit på sig närmare 40 graders feber, olägligt nog, och ligger för närvarande odentligt nerpaketerad – kurering pågår. Potentiellt sjukhus imorgon om det inte blir bättre samt för att vara på den säkra sidan. Erik övervakar läget och kommer med goda råd, precis som vi har blivit instruerade av den glade spåmannen.
Välsignade av en apgud
Den här dagen har varit i ett snäpp lugnare tempo än de tidigare. Till viss del kan det väl bero på att vi vant oss en smula vid att befinna oss där vi befinner oss och vid att fara runt hela tiden, men också på att vi faktiskt inte gjort fullt så mycket saker idag som igår.
Dagen inleddes återigen med brittisk frukost på indiskt tak. Vi har insett att det indiska kaffet faktiskt är att föredra framför de svenska, oväntat nog.
Efter frukost var planen att bege sig till ytterligare ett tempel (det finns helt fantastiskt många tempel precis överallt, ungefär som pizzerior i Nässjö, eller falafelställen i Malmö). Det speciella med det här var att det låg en bit utanför staden. Vägen dit var formligen översållad av kor och getter, så till den grad att bilen var tvungen att sicksacka emellan dem i inte alltför låg fart. Det är en ganska intressant sak, det här att köra genom en flock djur. De är så nära att man nog skulle kunna plocka lite päls från backspeglarna med jämna mellanrum, men varken kor eller förare så mycket som höjer på ögonbrynen för den sakens skull.
Själva templet - Monkey Temple - gjorde skäl för sitt namn. Där fanns till och med fler apor än det funnits kor på vägen dit (och även en liten vit hund som ettrigt och vilt skällande jagade efter så många apor den kunde hitta).
Efter att en man i turban erbjudit oss att klappa en svart orm mot en facil avgift - och vi artigt avböjt - kom vi in i själva templet och fick betala en avgift om 30 rupees för biljetten. ALLT i Indien kostar pengar, men lyckligtvis väldigt lite åt gången. Efter erlagd avgift drog biljettförsäljaren in oss i templets allra heligaste (och med ett tungt hänglås förseglade) rum, ett altare tillägnat apguden Hanuman. Väl där fick vi apgudens välsignelse, bestående av ett tvåfärgat garnarmband, lite eterisk olja på ena handen, samt ett lätt slag på huvudet med den heliga dammvippan. Givetvis blev vi efter detta ombedda att lämna apguden en mindre donation om 100 rupees. Med en lätt föraning om att apguden nog skulle vilja ha betalt för fler symboliska handlingar inom kort bestämde vi oss för att å det rappaste överge den lille målade mannen, ta några bilder av tempelområdet och bege oss tillbaka till bilen.
Efter en kopp ingefärskryddat chai på det lokala tempelhaket (som enligt Karam var känt för sitt chai) och efter att ha fått höra att Erik ser ut som en kampsportsfilmstjärna och Sebastian som en indisk filmhjälte och/eller maharadja (styrkan sitter i håret) åkte vi vidare för att besöka en synnerligen imponerande palatsträdgård i närheten. 10 rupees vardera, och 20 för kameran i inträde. Visst, visst.
Sedan bar det istället av till ett slags köpcenter inrymt i ett gammalt kungligt (ja, eller liknande) palats. Dyrt som kvicksilver ("Very 'spensive, no buy, only look. Speak 'come back tomorrow', ok?"), men häftigt att se. Särskilt som palatset låg längs med den gamla silkesvägen. Det var dessutom fullt med en busslast välbärgade svenska pensionärer. Inte alltför uppiggande, men ändå en smula hemtrevligt på något udda sätt.
Resterande timmar av dagen så passade vi bland annat på att smaka en flaska av en inhemsk öl, vilken påminde mer om lemonad.
Dagen inleddes återigen med brittisk frukost på indiskt tak. Vi har insett att det indiska kaffet faktiskt är att föredra framför de svenska, oväntat nog.
Efter frukost var planen att bege sig till ytterligare ett tempel (det finns helt fantastiskt många tempel precis överallt, ungefär som pizzerior i Nässjö, eller falafelställen i Malmö). Det speciella med det här var att det låg en bit utanför staden. Vägen dit var formligen översållad av kor och getter, så till den grad att bilen var tvungen att sicksacka emellan dem i inte alltför låg fart. Det är en ganska intressant sak, det här att köra genom en flock djur. De är så nära att man nog skulle kunna plocka lite päls från backspeglarna med jämna mellanrum, men varken kor eller förare så mycket som höjer på ögonbrynen för den sakens skull.
Själva templet - Monkey Temple - gjorde skäl för sitt namn. Där fanns till och med fler apor än det funnits kor på vägen dit (och även en liten vit hund som ettrigt och vilt skällande jagade efter så många apor den kunde hitta).
Efter att en man i turban erbjudit oss att klappa en svart orm mot en facil avgift - och vi artigt avböjt - kom vi in i själva templet och fick betala en avgift om 30 rupees för biljetten. ALLT i Indien kostar pengar, men lyckligtvis väldigt lite åt gången. Efter erlagd avgift drog biljettförsäljaren in oss i templets allra heligaste (och med ett tungt hänglås förseglade) rum, ett altare tillägnat apguden Hanuman. Väl där fick vi apgudens välsignelse, bestående av ett tvåfärgat garnarmband, lite eterisk olja på ena handen, samt ett lätt slag på huvudet med den heliga dammvippan. Givetvis blev vi efter detta ombedda att lämna apguden en mindre donation om 100 rupees. Med en lätt föraning om att apguden nog skulle vilja ha betalt för fler symboliska handlingar inom kort bestämde vi oss för att å det rappaste överge den lille målade mannen, ta några bilder av tempelområdet och bege oss tillbaka till bilen.
Efter en kopp ingefärskryddat chai på det lokala tempelhaket (som enligt Karam var känt för sitt chai) och efter att ha fått höra att Erik ser ut som en kampsportsfilmstjärna och Sebastian som en indisk filmhjälte och/eller maharadja (styrkan sitter i håret) åkte vi vidare för att besöka en synnerligen imponerande palatsträdgård i närheten. 10 rupees vardera, och 20 för kameran i inträde. Visst, visst.
Sedan bar det istället av till ett slags köpcenter inrymt i ett gammalt kungligt (ja, eller liknande) palats. Dyrt som kvicksilver ("Very 'spensive, no buy, only look. Speak 'come back tomorrow', ok?"), men häftigt att se. Särskilt som palatset låg längs med den gamla silkesvägen. Det var dessutom fullt med en busslast välbärgade svenska pensionärer. Inte alltför uppiggande, men ändå en smula hemtrevligt på något udda sätt.
Resterande timmar av dagen så passade vi bland annat på att smaka en flaska av en inhemsk öl, vilken påminde mer om lemonad.
måndag 2 mars 2009
Jaipur är inte så pjåkigt ändå
De här blogginläggen skrivs som regel på vår laptop om kvällarna, och publiceras dagen efter efter viss komplettering. Det kan visa sig i den formen att kronologin inte sällan kan behöva tas med ett par nypor salt. I det här fallet innbär det att vad som översiktligt nämndes i slutet av förra inlägget behandlas mer i detalj här. Våra tekniker arbetar på att lösa problemet.
Efter uppfriskande tolv timmars sömn i en enorm dubbelsäng med madrasser av samma hårdhet som en schweizerost och täcken som mer liknar fodrade sammetsgardiner mådde vi betydligt bättre än gårdagens jetlaggade zombietillstånd.
Frukost serverades i hotellets restaurang, som är trevligt belägen på taket. Detta ger inte så hemskt mycket utsikt över staden, eftersom den är belägen på mark som är betydligt plattare än Skåne (i vart fall på de ställen där det inte helt oprovocerat skjuter upp enorma berg från ingenstans) snudd på alla byggnader är i princip lika höga, det vill säga omkring fyra våningar. Man kan skymta några kolosser till hotell på avstånd, men det är allt.
Något förvånande (eller kanske inte, om man betänker det koloniala arvet) serverades en påtagligt brittisk frukost. Omelett, rostat bröd med tillhörande smör och sylt/marmelad/gelé (lite svårt att säga exakt vilket) och te eller kaffe. Inte så värst mycket till mängden, men tillräckligt för att hålla igång oss hela dagen, skulle det visa sig.
Vid klockan nio mötte vi upp med vår chaufför Karam, en gift tvåbarnsfar som har för vana att tjata om flickor vi borde ligga med("You go hotel, lots of girls there. German, italian, french, and you can fuck them! Fuck fuck fuck!"). Efter något dussin försök har vi dock antagligen lyckats övertyga honom om att vi nog klarar oss ganska bra ändå. No fuck, thank you.
Bortsett från detta drag av sexuell frustration är han ändå en väldigt bra tillgång, både som chaufför och överlevnadsrådgivare. Utan honom hade vi antagligen riskerat att bli skinnade både en och två gånger av allsköns lurendrejare. Han håller bra koll på oss och förklarar för oss vilka typer vi ska akta oss för (såsom exempelvis muslimer, vilka han sitter på en ganska framträdande avighet gentemot). Han är en duktig chaufför av indiska mått, vilket innebär att han har ena handen på signalhornet och den andra utanför fönstret med en cigarett i. Han lyckas dock navigera oss igenom en trafik där en valfri svensk bilförare skulle fått sitt åkdon manglat till skrot mellan en kameldroska och en färgglad lastbil på mindre än tio minuter. Dessutom tar han oss till ställen vi aldrig skulle ha hittat på egen hand, och förmodligen knappt ens tänkt på att leta efter.
Det första som hände efter att vi lämnat hotellet var att en vilt viftande uniformerad man dök upp mitt i gatan, så att var tvungna att köra in till vägkanten och stanna till. Det visade sig att polisen tömde gatan helt (något av en bedrift i en stad med 15 miljoner invånare) för att släppa fram en lång karavan av vitlackade bilar, innehållande en så kallad "king-man of Rajasthan".
Sekunderna efter att denne dignitär passerat var gatan proppfull med tuk-tuks och åsnor igen, innan vi ens hunnit ut i körbanan.
Dagens första stopp var ett stort tempel, helt i fantastiskt vackert utsmyckad vit marmor. Just marmorn är tydligen något som Jaipur är känt för. Till skillnad från de tempel vi senare besökte var detta fortfarande i bruk. Skillnaderna bestod i att det var gratis att gå in, man fick inte fotografera eller ha skorna på, samt att allt inte var trasigt. Vid ingången var man tvungen att gå igenom en metalldetektor bevakad av en uniformerad vakt. Om metalldetektorn pep - vilket den gjorde - så struntade denne blankt i detta.
Efter detta tyckte Karam tydligen att det va dags att besöka en juvelerare, för han körde oss till en och visade in oss genom dörren. Juveleraren var inte bara juvelerare, utan också spåman (sponsrad av staten, dessutom) som läste våra handflator utan avgift. Den beskrivning av våra personligheter som han gav efter att ha studerat våra labbar ingående var förvånansvärt träffande, och han hade även en del kul att säga om framtiden. Här får ni ett axplock av hans påståenden, så får vi se om ni tycker att det låter rimligt:
Erik
- tänker över alla möjligheter innan han fattar ett beslut
- är väldigt ansvarstagande
- genomför saker när han har bestämt sig för det
- kommer att lyckas bra med sina akademiska studier, men därefter ha en ganska medelmåttig karriär
- kommer att gifta sig två gånger
Sebastian
- har för lätt att lita på människor
- spenderar pengar för lättvindigt
- tänker inte över sina val, går rakt fram och gruvar sig inte över det som går förlorat
- borde be Erik om råd när det gäller alla typer av beslut
- "I cannot say how many girls there will be in your life. There is no limit."
För övrigt har Sebastians "gate to happiness" precis öppnat sig, medan Erik vackert får vänta ytterligare två år. Självklart hade han också botemedlet mot alla våra personliga svagheter, bara vi köpte rätt ädelsten för att balansera upp dem...
Just ädelstensslipning är tydligen något som Jaipur är känt för.
Nästa anhalt var ett gammalt maharadjapalats som var en väldigt vacker syn men bjöd inte på något utöver det vanliga, förutsatt att man inte råkar vara synnerligen intresserad av byggnadsarkeologi (och då i synnerhet indisk sådan).
Efter ett kvickt besök på Jaipur Mall (ett slags indiskt NK. En vas större än din bil för 238 000 rupees, någon?) körde Karam oss till en tygfabrikant ("Shop very expensive, no good, no buy. Factory cheap!") där vi blev förevisade indiskt textilhantverk. Först fick vi en snabbuppvisning i blocktryck, vilket får en att se på tryckta tyger med mångdubbelt större respekt, och därefter visade företagets ägare upp sängöverkast (eller sofftäcken, eller bordsdukar, eller väggprydnader - välj själv) i rasande fart samtidigt som det bjöds på chai på löpande band. Eftersom vi sitter på en stram budget var vi tvungna att sitta och artigt tacka nej till att köpa allihop, en i taget i tur och ordning. Denna procedur upprepades sedan med alla typer av produkter han hade att erbjuda.
Till slut kom vi dock fram till vad vi faktiskt efterfrågat - lättare kläder. Dessa syddes upp efter att vi valt ut tyg och fått våra mått tagna, och levererades sedan till hotellet samma kväll.
Vi fick även en lektion i hur indiska mattor tillverkas, och en hel uppsättning mattor uppvisade för oss. I synnerhet var de stolta över kamelhårsmattor. Just kamelhårsmattor är tydligen något Jaipur är känt för.
Efter detta fick vi besöka ytterligare ett gammalt ruintempel. Detta var betydligt större, och var fullt av drakflygande småpojkar och sovande hundar. Vid det här laget hade vi blivit smärtsamt medvetna om att våra grova vinterkängor inte alls var den lämpligaste fotbeklädnaden för dylika eskapader. Vi passade därför på att fråga Karam hur mycket man skulle behöva betala för ett par skor i den här trakten. Fem minuter senare befann vi oss på ett skomakeri, där vi kunde inhandla kamelskinnsskor till det facila priset av ca 500 rupees, dvs 100 kr. Givetvis är just kamelsskinnsskor tydligen också något som Jaipur är känt för.
På vägen tillbaka fick vi en snabb titt på Vattenpalatset, en stor vit koloss vackert placerad mitt i en blågrön sjö som luktar kraftigt av grisurin och ruttet gräs.
Vid den tiden detta var avklarat var det så varmt att vi inte hade ork nog till annat än att åka tillbaka till hotellet och vänta på att klockan skulle bli sju, så att vi kunde äta middag på hotelltaket.
Fortfarande inga jakar.
Vattenpalatset
Tempel
Ytterligare en del av ett tempel
Museet i Jaipur, tydligen gammal bostad åt någon brittisk kolonialhöjdare
Hotellrummet. Mysigt va?
Utsikt från balkongen
En mattvävare
Undertecknad under ett träd
Efter uppfriskande tolv timmars sömn i en enorm dubbelsäng med madrasser av samma hårdhet som en schweizerost och täcken som mer liknar fodrade sammetsgardiner mådde vi betydligt bättre än gårdagens jetlaggade zombietillstånd.
Frukost serverades i hotellets restaurang, som är trevligt belägen på taket. Detta ger inte så hemskt mycket utsikt över staden, eftersom den är belägen på mark som är betydligt plattare än Skåne (i vart fall på de ställen där det inte helt oprovocerat skjuter upp enorma berg från ingenstans) snudd på alla byggnader är i princip lika höga, det vill säga omkring fyra våningar. Man kan skymta några kolosser till hotell på avstånd, men det är allt.
Något förvånande (eller kanske inte, om man betänker det koloniala arvet) serverades en påtagligt brittisk frukost. Omelett, rostat bröd med tillhörande smör och sylt/marmelad/gelé (lite svårt att säga exakt vilket) och te eller kaffe. Inte så värst mycket till mängden, men tillräckligt för att hålla igång oss hela dagen, skulle det visa sig.
Vid klockan nio mötte vi upp med vår chaufför Karam, en gift tvåbarnsfar som har för vana att tjata om flickor vi borde ligga med("You go hotel, lots of girls there. German, italian, french, and you can fuck them! Fuck fuck fuck!"). Efter något dussin försök har vi dock antagligen lyckats övertyga honom om att vi nog klarar oss ganska bra ändå. No fuck, thank you.
Bortsett från detta drag av sexuell frustration är han ändå en väldigt bra tillgång, både som chaufför och överlevnadsrådgivare. Utan honom hade vi antagligen riskerat att bli skinnade både en och två gånger av allsköns lurendrejare. Han håller bra koll på oss och förklarar för oss vilka typer vi ska akta oss för (såsom exempelvis muslimer, vilka han sitter på en ganska framträdande avighet gentemot). Han är en duktig chaufför av indiska mått, vilket innebär att han har ena handen på signalhornet och den andra utanför fönstret med en cigarett i. Han lyckas dock navigera oss igenom en trafik där en valfri svensk bilförare skulle fått sitt åkdon manglat till skrot mellan en kameldroska och en färgglad lastbil på mindre än tio minuter. Dessutom tar han oss till ställen vi aldrig skulle ha hittat på egen hand, och förmodligen knappt ens tänkt på att leta efter.
Det första som hände efter att vi lämnat hotellet var att en vilt viftande uniformerad man dök upp mitt i gatan, så att var tvungna att köra in till vägkanten och stanna till. Det visade sig att polisen tömde gatan helt (något av en bedrift i en stad med 15 miljoner invånare) för att släppa fram en lång karavan av vitlackade bilar, innehållande en så kallad "king-man of Rajasthan".
Sekunderna efter att denne dignitär passerat var gatan proppfull med tuk-tuks och åsnor igen, innan vi ens hunnit ut i körbanan.
Dagens första stopp var ett stort tempel, helt i fantastiskt vackert utsmyckad vit marmor. Just marmorn är tydligen något som Jaipur är känt för. Till skillnad från de tempel vi senare besökte var detta fortfarande i bruk. Skillnaderna bestod i att det var gratis att gå in, man fick inte fotografera eller ha skorna på, samt att allt inte var trasigt. Vid ingången var man tvungen att gå igenom en metalldetektor bevakad av en uniformerad vakt. Om metalldetektorn pep - vilket den gjorde - så struntade denne blankt i detta.
Efter detta tyckte Karam tydligen att det va dags att besöka en juvelerare, för han körde oss till en och visade in oss genom dörren. Juveleraren var inte bara juvelerare, utan också spåman (sponsrad av staten, dessutom) som läste våra handflator utan avgift. Den beskrivning av våra personligheter som han gav efter att ha studerat våra labbar ingående var förvånansvärt träffande, och han hade även en del kul att säga om framtiden. Här får ni ett axplock av hans påståenden, så får vi se om ni tycker att det låter rimligt:
Erik
- tänker över alla möjligheter innan han fattar ett beslut
- är väldigt ansvarstagande
- genomför saker när han har bestämt sig för det
- kommer att lyckas bra med sina akademiska studier, men därefter ha en ganska medelmåttig karriär
- kommer att gifta sig två gånger
Sebastian
- har för lätt att lita på människor
- spenderar pengar för lättvindigt
- tänker inte över sina val, går rakt fram och gruvar sig inte över det som går förlorat
- borde be Erik om råd när det gäller alla typer av beslut
- "I cannot say how many girls there will be in your life. There is no limit."
För övrigt har Sebastians "gate to happiness" precis öppnat sig, medan Erik vackert får vänta ytterligare två år. Självklart hade han också botemedlet mot alla våra personliga svagheter, bara vi köpte rätt ädelsten för att balansera upp dem...
Just ädelstensslipning är tydligen något som Jaipur är känt för.
Nästa anhalt var ett gammalt maharadjapalats som var en väldigt vacker syn men bjöd inte på något utöver det vanliga, förutsatt att man inte råkar vara synnerligen intresserad av byggnadsarkeologi (och då i synnerhet indisk sådan).
Efter ett kvickt besök på Jaipur Mall (ett slags indiskt NK. En vas större än din bil för 238 000 rupees, någon?) körde Karam oss till en tygfabrikant ("Shop very expensive, no good, no buy. Factory cheap!") där vi blev förevisade indiskt textilhantverk. Först fick vi en snabbuppvisning i blocktryck, vilket får en att se på tryckta tyger med mångdubbelt större respekt, och därefter visade företagets ägare upp sängöverkast (eller sofftäcken, eller bordsdukar, eller väggprydnader - välj själv) i rasande fart samtidigt som det bjöds på chai på löpande band. Eftersom vi sitter på en stram budget var vi tvungna att sitta och artigt tacka nej till att köpa allihop, en i taget i tur och ordning. Denna procedur upprepades sedan med alla typer av produkter han hade att erbjuda.
Till slut kom vi dock fram till vad vi faktiskt efterfrågat - lättare kläder. Dessa syddes upp efter att vi valt ut tyg och fått våra mått tagna, och levererades sedan till hotellet samma kväll.
Vi fick även en lektion i hur indiska mattor tillverkas, och en hel uppsättning mattor uppvisade för oss. I synnerhet var de stolta över kamelhårsmattor. Just kamelhårsmattor är tydligen något Jaipur är känt för.
Efter detta fick vi besöka ytterligare ett gammalt ruintempel. Detta var betydligt större, och var fullt av drakflygande småpojkar och sovande hundar. Vid det här laget hade vi blivit smärtsamt medvetna om att våra grova vinterkängor inte alls var den lämpligaste fotbeklädnaden för dylika eskapader. Vi passade därför på att fråga Karam hur mycket man skulle behöva betala för ett par skor i den här trakten. Fem minuter senare befann vi oss på ett skomakeri, där vi kunde inhandla kamelskinnsskor till det facila priset av ca 500 rupees, dvs 100 kr. Givetvis är just kamelsskinnsskor tydligen också något som Jaipur är känt för.
På vägen tillbaka fick vi en snabb titt på Vattenpalatset, en stor vit koloss vackert placerad mitt i en blågrön sjö som luktar kraftigt av grisurin och ruttet gräs.
Vid den tiden detta var avklarat var det så varmt att vi inte hade ork nog till annat än att åka tillbaka till hotellet och vänta på att klockan skulle bli sju, så att vi kunde äta middag på hotelltaket.
Fortfarande inga jakar.
Vattenpalatset
Tempel
Ytterligare en del av ett tempel
Museet i Jaipur, tydligen gammal bostad åt någon brittisk kolonialhöjdare
Hotellrummet. Mysigt va?
Utsikt från balkongen
En mattvävare
Undertecknad under ett träd
söndag 1 mars 2009
When the going gets weird, the weird turn pro.
När jag skriver det här sitter jag på ett oerhört fräscht hotellrum i Jaipur, efter att ha varit på resande fot i 27 timmar i sträck. Rummet har luftkonditionering, så att man slipper dö av värmeslag. Det har dusch - som visserligen bara innehåller kallvatten, men det gör absolut ingenting i det här klimatet. Det har till och med en vanlig hederlig toalettstol, inte ett kanotformat hål i golvet. Det finns på det hela taget bara ett fel med det. Hotellet ligger nämligen i en stad som ingen av oss haft den minsta avsikt att besöka, och där vi nu ska tillbringa tre dagar.
Hur gick då detta till? Jag börjar från början…
Vi lämnade Lund vid åtta på morgonen i fredags. Flygresan till London gick hur smidigt som helst, och att fördriva några timmar på Heathrow var också smärtfritt. Den längre resan, London-Delhi, verkade till att börja med lite värre. Stolarna var aningen obekvämare, planet aningen varmare. Det var dock inget som störde, och efter att ha tittat på Breakfast at Tiffany’s på den lilla personliga tv-skärmen på sätesryggen framför mig sov jag som ett barn (dvs i en ganska onaturlig ställning, med avbrott bara för att låta kabinpersonalen mata mig). Aningen värre var det för Erik, som hade oturen att sitta längst ut på raden och därmed fick sitt ansikte misstaget för något att stödja sig mot på vägen till toaletten, samt sin fot överkörd av en serveringsvagn. När vi väl kom fram efter åtta timmar i luften var den ene av oss ganska utvilad och den andre inte fullt lika utvilad.
Vårt första möte med indisk flygplatspersonal visade exempel på ett fenomen som hittills tycks ganska genomgående i det indiska samhället – ibland praktisk, ibland frustrerande - nämligen det faktum att i Indien finns det en hel fantastisk mängd regler som ingen bryr sig det allra minsta om. Har man inte fyllt i sitt arrival card ordentligt improviserar tjänstemannen uppgifter för kung och fosterland.
Kvickt efter detta konstaterade vi också att många betalsystem inte kan hantera utländska visakort, varför man får förlita sig på uttagsautomater. Att gå omkring med en sedelbunt tjock som Djungelboken i fickan för att man behöver handla flygbiljetter är en smula tilltalande, men på samma gång lätt nervositetsframkallande. Visserligen är det betydligt mindre pengar än vad det känns som, eftersom man får en hel drös rupees för mycket färre svenska kronor. Att de sedan heter som pengarna i Zeldaspelen gör ju inte saken sämre på något sätt, även om det dessvärre inte innebär att man hittar dem varje gång man hugger ner en buske eller vänder på en sten.
Tyvärr kunde vi inte få tag på biljetter till Leh förrän den 5 mars, vilket gjorde att vi fastnade i Delhi i tre dagar extra – trodde vi.
Efter att ha skaffat rätt på vårt bagage (vilket gick ganska enkelt, eftersom vi i igenkänningssyfte dekorerat våra väskor med gaffa (som vi sedan tidigare vet - förutom att se bra ut - lagar allt utom brustna hjärtan, och ibland det också) letade vi rätt på en taxt som skulle ta oss till vårt hotell – trodde vi.
Först visade det sig att hotels.com inte hade någon användbar adress till hotellet, eftersom såväl kvartersnummer som gata saknades. Eftersom taxichauffören sålunda inte kunde hitta hotellet var vi tvungna att ta oss till någon typ av turistbyrå. Väl där, efter ett telefonsamtal med hotellet, visade det sig att de på eget bevåg bestämt sig för att annullera vår bokning. Eftersom det råkar inträffa någon form av festival i Delhi just denna helg och alla hotell under femstjärnorsklassen är fullbelagda hade de kommit på att de kunde ta mycket mer betalt om de hyrde ut vårt rum till någon annan istället. Alltså hade vi ingenstans att ta vägen. Femstjärnigt var knappast att tänka på av ekonomiska skäl, och något annat fanns inte. Alltså var vi tvungna att bege oss hit till Jaipur, en resa på fyra timmar med bil, för att övernatta.
Lyckligtvis hade de förståelse för vår belägenhet och gav oss ett bra paketpris, inkluderande hotell med frukost tre nätter i Jaipur, en natt i Agra, och efter det en sista natt i Delhi innan vi flyger till Leh, samt bil med chaufför som skall köra runt oss vart vi behagar fram tills torsdag morgon. Det blev ändå en utgift på 13 000 rupees som vi inte budgeterat för, så vår matbudget är numera en smula stram.
På den positiva sidan får vi se en hel del mer av Indien än vi planerat. Också positivt är att vi slipper spendera dessa fem dagar instängda på ett hotell i Delhi. Delhi är ett under av rörighet. Det påminner lite om det tidiga 90-talets Berlin, i den mening att större delen av staden är en byggplats. Dessutom ligger smogen så tung över staden att det ser ut som 90-talets Berlin betraktat genom ett använt kaffefilter. Trafiken i Indien är även den ett intressant kapitel. Glöm höger- eller vänstertrafik. Istället är det principen om var på gatan det rakar finnas utrymme just for tillfället. Dessutom tutar man hela tiden. Antingen för att hälsa, för att be någon flytta sig, eller för att helt enkelt påminna omgivningen om att man existerar.
Som det ser ut nu så påbörjar vi vår Indienvistelse med turistande innan vi ger oss i kast med det arbete vi är här för. Under dagen idag har vi varit på en mindre tempeltur, blivit handspådda av en juvelerare, blivit rundvisade i en textilfabrik och handlat kamelläderskor. Att vistas i 30 plusgrader i en vecka när man nästan enbart planerat att vistas i nästan lika många minusgrader kräver att man investerar i åtminstone en uppsättning lättare kläder om man inte prompt vill riskera att dö av värmeslag. Lyckligtvis är det mesta snorbilligt.
När man nu väl vant sig vid tanken på att allt inte gick riktigt som planerat så är det ändå väldigt härligt att vara här och turista en smula. I morgon ska vi utforska Jaipur ytterligare en vända, och i övermorgon fortsätter vi till Agra och Taj Mahal. Sedan blir det Delhi igen, och därefter flyget till Leh på torsdag morgon för att ta tag i allvaret.
Fullt av elefanter, kameler, kor och försäljare.
Inga jakar ännu.
Hur gick då detta till? Jag börjar från början…
Vi lämnade Lund vid åtta på morgonen i fredags. Flygresan till London gick hur smidigt som helst, och att fördriva några timmar på Heathrow var också smärtfritt. Den längre resan, London-Delhi, verkade till att börja med lite värre. Stolarna var aningen obekvämare, planet aningen varmare. Det var dock inget som störde, och efter att ha tittat på Breakfast at Tiffany’s på den lilla personliga tv-skärmen på sätesryggen framför mig sov jag som ett barn (dvs i en ganska onaturlig ställning, med avbrott bara för att låta kabinpersonalen mata mig). Aningen värre var det för Erik, som hade oturen att sitta längst ut på raden och därmed fick sitt ansikte misstaget för något att stödja sig mot på vägen till toaletten, samt sin fot överkörd av en serveringsvagn. När vi väl kom fram efter åtta timmar i luften var den ene av oss ganska utvilad och den andre inte fullt lika utvilad.
Vårt första möte med indisk flygplatspersonal visade exempel på ett fenomen som hittills tycks ganska genomgående i det indiska samhället – ibland praktisk, ibland frustrerande - nämligen det faktum att i Indien finns det en hel fantastisk mängd regler som ingen bryr sig det allra minsta om. Har man inte fyllt i sitt arrival card ordentligt improviserar tjänstemannen uppgifter för kung och fosterland.
Kvickt efter detta konstaterade vi också att många betalsystem inte kan hantera utländska visakort, varför man får förlita sig på uttagsautomater. Att gå omkring med en sedelbunt tjock som Djungelboken i fickan för att man behöver handla flygbiljetter är en smula tilltalande, men på samma gång lätt nervositetsframkallande. Visserligen är det betydligt mindre pengar än vad det känns som, eftersom man får en hel drös rupees för mycket färre svenska kronor. Att de sedan heter som pengarna i Zeldaspelen gör ju inte saken sämre på något sätt, även om det dessvärre inte innebär att man hittar dem varje gång man hugger ner en buske eller vänder på en sten.
Tyvärr kunde vi inte få tag på biljetter till Leh förrän den 5 mars, vilket gjorde att vi fastnade i Delhi i tre dagar extra – trodde vi.
Efter att ha skaffat rätt på vårt bagage (vilket gick ganska enkelt, eftersom vi i igenkänningssyfte dekorerat våra väskor med gaffa (som vi sedan tidigare vet - förutom att se bra ut - lagar allt utom brustna hjärtan, och ibland det också) letade vi rätt på en taxt som skulle ta oss till vårt hotell – trodde vi.
Först visade det sig att hotels.com inte hade någon användbar adress till hotellet, eftersom såväl kvartersnummer som gata saknades. Eftersom taxichauffören sålunda inte kunde hitta hotellet var vi tvungna att ta oss till någon typ av turistbyrå. Väl där, efter ett telefonsamtal med hotellet, visade det sig att de på eget bevåg bestämt sig för att annullera vår bokning. Eftersom det råkar inträffa någon form av festival i Delhi just denna helg och alla hotell under femstjärnorsklassen är fullbelagda hade de kommit på att de kunde ta mycket mer betalt om de hyrde ut vårt rum till någon annan istället. Alltså hade vi ingenstans att ta vägen. Femstjärnigt var knappast att tänka på av ekonomiska skäl, och något annat fanns inte. Alltså var vi tvungna att bege oss hit till Jaipur, en resa på fyra timmar med bil, för att övernatta.
Lyckligtvis hade de förståelse för vår belägenhet och gav oss ett bra paketpris, inkluderande hotell med frukost tre nätter i Jaipur, en natt i Agra, och efter det en sista natt i Delhi innan vi flyger till Leh, samt bil med chaufför som skall köra runt oss vart vi behagar fram tills torsdag morgon. Det blev ändå en utgift på 13 000 rupees som vi inte budgeterat för, så vår matbudget är numera en smula stram.
På den positiva sidan får vi se en hel del mer av Indien än vi planerat. Också positivt är att vi slipper spendera dessa fem dagar instängda på ett hotell i Delhi. Delhi är ett under av rörighet. Det påminner lite om det tidiga 90-talets Berlin, i den mening att större delen av staden är en byggplats. Dessutom ligger smogen så tung över staden att det ser ut som 90-talets Berlin betraktat genom ett använt kaffefilter. Trafiken i Indien är även den ett intressant kapitel. Glöm höger- eller vänstertrafik. Istället är det principen om var på gatan det rakar finnas utrymme just for tillfället. Dessutom tutar man hela tiden. Antingen för att hälsa, för att be någon flytta sig, eller för att helt enkelt påminna omgivningen om att man existerar.
Som det ser ut nu så påbörjar vi vår Indienvistelse med turistande innan vi ger oss i kast med det arbete vi är här för. Under dagen idag har vi varit på en mindre tempeltur, blivit handspådda av en juvelerare, blivit rundvisade i en textilfabrik och handlat kamelläderskor. Att vistas i 30 plusgrader i en vecka när man nästan enbart planerat att vistas i nästan lika många minusgrader kräver att man investerar i åtminstone en uppsättning lättare kläder om man inte prompt vill riskera att dö av värmeslag. Lyckligtvis är det mesta snorbilligt.
När man nu väl vant sig vid tanken på att allt inte gick riktigt som planerat så är det ändå väldigt härligt att vara här och turista en smula. I morgon ska vi utforska Jaipur ytterligare en vända, och i övermorgon fortsätter vi till Agra och Taj Mahal. Sedan blir det Delhi igen, och därefter flyget till Leh på torsdag morgon för att ta tag i allvaret.
Fullt av elefanter, kameler, kor och försäljare.
Inga jakar ännu.
tisdag 27 januari 2009
Tour de Stockholm
Det här med visumansökningar visade sig vara en smula omständigare än vad vi först räknat med. Det verkar vara vår förbannelse med att vara 80-talister, det här med att ständigt vara först ut i ett nytt system.
Efter att ha konstaterat (i sista stund) att handläggningstiderna varierar så kraftigt som från minst 2 till minst 25 arbetsdagar beroende på om man lämnar sin ansökan över disk eller postar den. Eftersom denna fördelning inte var till postansökans fördel, och avresa var planerad om 26 arbetsdagar bedömde vi det som ett vådligt företag att posta eländet.
Alltså beslutade vi med hjälp av lämplig metod (sten-sax-påse) att undertecknad skulle företa en expedition till den kungliga hufvudstaden för att, som det heter, get this shit over with.
Kl 06.28 var billigast att resa. Tyvärr måste detta kombineras med att 05.30 är plågsammast att stiga upp. Bara en av flera uppoffringar man gör i vetenskapens namn.
När tåget anlänt vidtog en hetsjakt på ett betalningskvitto och en fotoautomat. Att uppnå detta mål kräver en djävulens massa fotsteg om man inte vet var någotdera ska gå att få tag på.
Sedan kommer projektet att klippa till fotot till rätt storlek när man inte har en sax. Såna här saker hade man med lite framförhållning ordnat hemma, men jag jobbar inte så. Jag löste problemet genom att gå till Åhléns och genomföra en regelrätt piratklippning med en sax jag inte hade minsta avsikt att köpa. Efter detta tvivelaktiga projekt, som tillsammans med övrigt spring tagit omkring tre timmar, var jag redo att ta mig till IVAC.
När jag väl lokaliserat stället visade det sig dock att den indiska helgdagen Republic Day infaller just måndagen den 26 januari. Planen att snabbt uträtta ärendet och sedan återvända till Skåne samma dag gick ordentligt om intet.
Återstår inget annat än att tillbringa natten i stan och försöka igen dagen efter. Jag gjorde ett försök att hitta ett internetcafé, men eftersom Eniro tydligen är en smula frikostigt med begreppen hamnade jag istället på ett ordinärt café, må vara med trådlöst nätverk. Utan laptop är det inget man hoppar av glädje för.
Däremot hade stället en välkdigt trevlig atmosfär och var lagomt mörkt och trångt, så jag blev kvar. Vilket är anledningen till att merparten av dessa rader på gammalt hederligt manér plitats ner i mitt anteckningsblock.
Nu är uppdraget i alla fall utfört, och om inte världen går under innan dess ska vi nog kunna komma iväg i den tid vi planerat.
Vidare uppdateringar om läget följer.
Rekommenderas: Café Edenborg, St Nygatan 35. Arketypen för hur ett trevligt café ser ut, och till på köpet fullproppat med mer eller mindre obskyr lektyr i gamla rangliga bokhyllor. Inte jättebilligt, men värt det. Och bryggkaffet är gott.
Rekommenderas INTE: Fotoautomater. De hatar dig och vill att du ska dö. Eller åtminstone se ut som en komplett idiot i sju fall av åtta. Dessutom är de snart inte billigare än en vanlig fotograf av kött och blod, utan att för den skull ha nog med folkvett för att inse när de borde skämmas.
Efter att ha konstaterat (i sista stund) att handläggningstiderna varierar så kraftigt som från minst 2 till minst 25 arbetsdagar beroende på om man lämnar sin ansökan över disk eller postar den. Eftersom denna fördelning inte var till postansökans fördel, och avresa var planerad om 26 arbetsdagar bedömde vi det som ett vådligt företag att posta eländet.
Alltså beslutade vi med hjälp av lämplig metod (sten-sax-påse) att undertecknad skulle företa en expedition till den kungliga hufvudstaden för att, som det heter, get this shit over with.
Kl 06.28 var billigast att resa. Tyvärr måste detta kombineras med att 05.30 är plågsammast att stiga upp. Bara en av flera uppoffringar man gör i vetenskapens namn.
När tåget anlänt vidtog en hetsjakt på ett betalningskvitto och en fotoautomat. Att uppnå detta mål kräver en djävulens massa fotsteg om man inte vet var någotdera ska gå att få tag på.
Sedan kommer projektet att klippa till fotot till rätt storlek när man inte har en sax. Såna här saker hade man med lite framförhållning ordnat hemma, men jag jobbar inte så. Jag löste problemet genom att gå till Åhléns och genomföra en regelrätt piratklippning med en sax jag inte hade minsta avsikt att köpa. Efter detta tvivelaktiga projekt, som tillsammans med övrigt spring tagit omkring tre timmar, var jag redo att ta mig till IVAC.
När jag väl lokaliserat stället visade det sig dock att den indiska helgdagen Republic Day infaller just måndagen den 26 januari. Planen att snabbt uträtta ärendet och sedan återvända till Skåne samma dag gick ordentligt om intet.
Återstår inget annat än att tillbringa natten i stan och försöka igen dagen efter. Jag gjorde ett försök att hitta ett internetcafé, men eftersom Eniro tydligen är en smula frikostigt med begreppen hamnade jag istället på ett ordinärt café, må vara med trådlöst nätverk. Utan laptop är det inget man hoppar av glädje för.
Däremot hade stället en välkdigt trevlig atmosfär och var lagomt mörkt och trångt, så jag blev kvar. Vilket är anledningen till att merparten av dessa rader på gammalt hederligt manér plitats ner i mitt anteckningsblock.
Nu är uppdraget i alla fall utfört, och om inte världen går under innan dess ska vi nog kunna komma iväg i den tid vi planerat.
Vidare uppdateringar om läget följer.
Rekommenderas: Café Edenborg, St Nygatan 35. Arketypen för hur ett trevligt café ser ut, och till på köpet fullproppat med mer eller mindre obskyr lektyr i gamla rangliga bokhyllor. Inte jättebilligt, men värt det. Och bryggkaffet är gott.
Rekommenderas INTE: Fotoautomater. De hatar dig och vill att du ska dö. Eller åtminstone se ut som en komplett idiot i sju fall av åtta. Dessutom är de snart inte billigare än en vanlig fotograf av kött och blod, utan att för den skull ha nog med folkvett för att inse när de borde skämmas.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)