I går morse lämnade vi Ladakh i sällskap med vår tokiga brittiska vän Paula för att tillbringa två dagar i Delhi innan hemfärd. Om ni nu undrar varför man skulle vilja tillbringa två dagar i denna den mänskliga civilisationens gödselstack så kan jag bara skylla på sinnesförvirring och British Airways (som valt att lägga sin Delhi-Londonflight klockan 02.15).
Vår plan, som utarbetats redan innan vi lämnade Delhi sist, var att inte lämna vårt hotellrum under dessa två dagar. Vi skulle sitta här och dricka dålig indisk öl och titta på dåliga indiska filmer utan att begripa ett enda ord. Det var en vacker plan. Det fanns egentligen bara ett hinder för den – verkligheten. Undertecknad lyckades dra på sig någon typ av halsinfektion och fick avsluta vistelsen i Ladakh på precis samma sätt som den började, det vill säga på antibiotika. Inte för att det rörde sig om något allvarligt, utan för att helt enkelt underlätta hemresan (och delvis för att ett läkarbesök och en antibiotikakur tillsammans kostar mindre än att köpa pizza hemma). Ingen öl, alltså. Detta förtar största delen av nöjet med dålig film, så därför lät vi Paula övertyga oss om att det var en bra idé att ge sig ut på stan.
Alltså har vi kuskat runt omkring i Delhi under dagen och beskådat tempel och moskéer. Och Paraganj, en helt fantastiskt stor bazaar. På det hela taget en mycket intressant plats som jag helst vill slippa besöka utan elchockpistol igen. Affärerna är i och för sig ganska bra så länge man håller sig med någon form av urskillningsförmåga. Problemet är de kringspringande försäljarna och tiggarna. Nej tack, jag vill inte ha några vykort, påstått antika mynt, träelefanter eller skoputsningar, jag vill inte klappa någon jävla orm, och jag struntar i om din högerarm sitter upp och ner. Efter att ha överlevt en tur igenom denna stadsdel tog vi oss tillbaka till hotellet via rickshaw körd av en sikh med ett skägg tätare än svinto. Det kändes något oväntat som vårt hittills säkraste möte med den indiska trafiken, trots att dessa fordon med största sannolikhet bara är marginellt mer hållbara än en skokartong.
Resten av dagen föll vi delvis tillbaka på ursprungsplanen, och hittills har den indiska televisionen förutom de förväntade filmerna bjudit oss på vad som verkar vara en uppsättning sikhiska pojkband(!). Jag förmodar att de flesta vid det här laget är bekanta med fenomenet Bollywood, så jag säger bara: om de inte dansar så slåss de. Det är en jämn match mellan hindifilmerna och de sikhiska pojkbanden, det garanterar jag er.
Om tre timmar blir vi hämtade av en taxi och körda till Indira Gandhi International Airport för att ge oss på den riktiga hemresan. Det är dags att se om väskorna går att stänga.
tisdag 28 april 2009
lördag 25 april 2009
The Hanuman of the Himalayas
Under vår vistelse här har vi lärt känna en uppsättning färgstarka karaktärer, men jag tror att vi träffade den allra mest färgstarke i Choglamsar för några dagar sedan. Han är thangkamålare och går under namnet Tsering Phuntsok. En thangka är en slags mycket detaljerad målning med religiöst motiv som man kan se i buddhistiska kloster.
Vi träffade honom i den tibetanska hantverksbutiken i Choglamsar, som tydligen drivs av hans föräldrar. Han bjöd in oss till sin ateljé i närheten där han visade upp sitt hantverk, bjöd på te och berättade om sina projekt.
Som om inte thangkamålningen vore nog har han förutom modern konst en uppsjö andra projekt på gång, inklusive två böcker, en dokumentärfilm och ett hantverkscentrum. Dessutom extraknäcker han som skådespelare och har varit med elva filmer, däribland Sju år i Tibet. Sist men inte minst: han har en idé om att bygga ett enormt stenpalats mitt ute i ingenstans. Inte tillägnat någon person eller religion, utan bara för att det finns bra förutsättningar på platsen, och för att skapa en turistattraktion. ”It would take two hundred men ten years! Very easy! And in a thousand years people will come from all over the world to see it!”
Ett par dagar senare bjöd han oss på lunch på en liten tibetansk restaurang nära hans ateljé, och fortsatte prata. Hans engelska är inte fantastisk, men för en man som bara gått tre år i skola är den helt otrolig. Han berömde oss för vår fysik (”Big and strong! Not like the ladakhi!”) och beskrev sig själv som ”The Hanuman of the Himalayas” (Hanuman är den hinduiska apguden, vars främsta egenskap är hans storlek och styrka) och karln är verkligen något utöver det vanliga. Han är inte överdrivet lång för en tibetan, men bredaxlad och stark som en oxe. Han sticker dessutom ut från mängden med sitt långa hår och mongoliska skägg.
Apropå mongoler så påtalade han upprepade gånger att jag har ett mongoliskt utseende, och borde gifta mig med en tibetanska eftersom de tydligen tycker om den typen av ansikte. Han var så ivrig när det gällde detta att jag halvt om halvt väntade mig att han plötsligt skulle trolla fram någon kvinnlig släkting som han ansåg giftasvuxen. Det hände dock inte, men han lovade att höra av sig via mail. Jag väntar med spänning.
Vi träffade honom i den tibetanska hantverksbutiken i Choglamsar, som tydligen drivs av hans föräldrar. Han bjöd in oss till sin ateljé i närheten där han visade upp sitt hantverk, bjöd på te och berättade om sina projekt.
Som om inte thangkamålningen vore nog har han förutom modern konst en uppsjö andra projekt på gång, inklusive två böcker, en dokumentärfilm och ett hantverkscentrum. Dessutom extraknäcker han som skådespelare och har varit med elva filmer, däribland Sju år i Tibet. Sist men inte minst: han har en idé om att bygga ett enormt stenpalats mitt ute i ingenstans. Inte tillägnat någon person eller religion, utan bara för att det finns bra förutsättningar på platsen, och för att skapa en turistattraktion. ”It would take two hundred men ten years! Very easy! And in a thousand years people will come from all over the world to see it!”
Ett par dagar senare bjöd han oss på lunch på en liten tibetansk restaurang nära hans ateljé, och fortsatte prata. Hans engelska är inte fantastisk, men för en man som bara gått tre år i skola är den helt otrolig. Han berömde oss för vår fysik (”Big and strong! Not like the ladakhi!”) och beskrev sig själv som ”The Hanuman of the Himalayas” (Hanuman är den hinduiska apguden, vars främsta egenskap är hans storlek och styrka) och karln är verkligen något utöver det vanliga. Han är inte överdrivet lång för en tibetan, men bredaxlad och stark som en oxe. Han sticker dessutom ut från mängden med sitt långa hår och mongoliska skägg.
Apropå mongoler så påtalade han upprepade gånger att jag har ett mongoliskt utseende, och borde gifta mig med en tibetanska eftersom de tydligen tycker om den typen av ansikte. Han var så ivrig när det gällde detta att jag halvt om halvt väntade mig att han plötsligt skulle trolla fram någon kvinnlig släkting som han ansåg giftasvuxen. Det hände dock inte, men han lovade att höra av sig via mail. Jag väntar med spänning.
lördag 11 april 2009
Finally, yaks! =D
9 april
Rumbak, Ladakh, Indien
När dessa rader skrivs befinner jag mig i en liten by vid namn Rumbak. Här finns ingen elektricitet mer än till belysning, så precis som första inlägget i den här bloggen skrivs detta först i kollegieblock. Rumbak består av åtta hus, en arg hund, dussinet åldringar samt en blandad uppsättning får, bergsgetter, åsnor och jakar. De är sant! De finns här! Under över alla under! Rumbak skall tydligen också vara ”The snow leopard capital of the world”, och vi fick höra av en gammal jakherde på vägen hit att om vi stannar i byn en vecka kommer vi garanterat att se snöleoparder. De kommer tydligen även ganska regelbundet till byn för att stjäla får. Snöleoparden kan vara ett av världens häftigaste djur, slaget endast av jak och barbar (varav de sistnämnda lyckligtvis inte finns på dessa breddgrader numera).
Som kronan på verket ligger byn Rumbak så långt ut i ingenstans att enda sättet att ta sig hit är genom en sex timmar lång promenad genom bergen (från SECMOL, som redan det ligger så avsides att man måste korsa en öken innan man kommer till närmsta civilisation, vilket är en militärbas…). Dessutom haglade och snöade det ganska hårt när vi nådde fram till byn i kväll, och var kallare än i arslet på en död isbjörn.
Jag känner mig som rena stålmannen, särskilt med tanke på att Erik valde att stanna hemma. Alltså är jag här med två amerikaner, Lui & Holly, samt vår vän och vägvisare Kunzes, ett litet ladakhiskt kraftpaket som förmodligen skulle kunna promenera oberört uppför en lodrätt bergvägg om hon bara kände att det behövdes.
Just nu bor vi allihop hos varsitt hushåll i byn, i mitt fall hos två kvinnor (vilka jag gissar är mor och dotter) som båda heter Tsering. Det finns inte mer än en handfull olika namn i den här kulturen, och de flesta är könsneutrala. Man använder inte heller efternamn, utan de flesta har istället två förnamn. Vilket av dessa man använder, eller om man använder båda, verkar tämligen godtyckligt. Hur som helst, Tsering & Tsering talar marginellt mer engelska än vad undertecknad talar latin, men det har hittills räckt gott och väl för att jag ska få mat, husrum och fantastiskt gott smörté (ja, jag använder faktiskt de orden i samma mening, woho!)
Jag har ett trebäddsrum och en egen toalett för mig själv, om man nu kan kalla det toalett när den består av ett litet fyrkantigt hål i golvet bredvid en hög med gödsel. Nåja, man vänjer sig. Det är vad de har på SECMOL också, den traditionelle ladakhiske mulltoa.
På min vägg hänger en plansch med titeln ”Mammals of Ladakh”. På den finns snöleoparden givetvis med (”schan” på Ladakhi) men jaken har skamligt nog fått vika för att lämna plats åt bland annat den fantastiska ladakhiska vildåsnan, (”kiang”). Vildåsna! Vilket fantastiskt namn på ett djur som mer än något annat liknar hästsläktets felande länk.
I morgon blir det samma promenad tillbaka igen, vad det verkar. Det är bara att hoppas att fötterna sitter kvar när jag kommer tillbaks till SECMOL…
---
11 april
Jag lämnade Rumbak ensam i går förmiddag. De andra stannade en natt till eftersom Lui behövde göra intervjuer med lokalbefolkningen för sitt projekt, och Holly antagligen behövde bestiga några berg (kvinnan är som duracellkaninen! De första jag fick syn på när jag kommer utanför dörren i morse var Holly halvvägs uppför et berg intill byn).
Det tog mig fem och en halv timme att ta mig tillbaka till SECMOL, och då höll jg inte igen på takten. Tsering & Tsering skickade med mig ett lunchpaket bestående av chapatis med sylt och traditionella ladakhiska kex (smakar som en blandning mellan bröd och småkaka). Jag fick även vatten till att fylla min vattenflaska, kokat i ett godtyckligt diskat kärl vilket medförde att vattnet hade en svag men distinkt smak av grönkål.
Jag kände mig fantastiskt sliten, och gick som en åldring när jag väl var framme på SECMOL. Jag har nog aldrig haft så ont i fötterna av en promenad i hela mitt liv, men jag får nog säga att det var värt det. Enligt Erik skall visst en av amerikanerna yttrat meningen ”I wish Sebastian was my grandpa”. Ja, jo. Tack tack, antar jag. Lite gulligt är det, så jag tror jag kan ta det som en komplimang, men jag är lite osäker på om jag kanske inte borde bli lite stött samtidigt…
Nåväl, efter vad jag skulle vilja beskriva som mitt livs mest smärtsamma och mest välbehövliga dusch (i mörkret, eftersom elen i duschrummen inte fungerade, och kallt som fan eftersom varmvattnet var slut, samt sist men inte minst med hjälp av skopa och hink eftersom vattnet i själva duscharna var ÄNNU kallare) och en natts sömn känner jag mig som en helt ny människa. En ny människa som ska in till Leh för att slita ännu mer på fötterna. Och äta tibetansk mat.
Rumbak, Ladakh, Indien
När dessa rader skrivs befinner jag mig i en liten by vid namn Rumbak. Här finns ingen elektricitet mer än till belysning, så precis som första inlägget i den här bloggen skrivs detta först i kollegieblock. Rumbak består av åtta hus, en arg hund, dussinet åldringar samt en blandad uppsättning får, bergsgetter, åsnor och jakar. De är sant! De finns här! Under över alla under! Rumbak skall tydligen också vara ”The snow leopard capital of the world”, och vi fick höra av en gammal jakherde på vägen hit att om vi stannar i byn en vecka kommer vi garanterat att se snöleoparder. De kommer tydligen även ganska regelbundet till byn för att stjäla får. Snöleoparden kan vara ett av världens häftigaste djur, slaget endast av jak och barbar (varav de sistnämnda lyckligtvis inte finns på dessa breddgrader numera).
Som kronan på verket ligger byn Rumbak så långt ut i ingenstans att enda sättet att ta sig hit är genom en sex timmar lång promenad genom bergen (från SECMOL, som redan det ligger så avsides att man måste korsa en öken innan man kommer till närmsta civilisation, vilket är en militärbas…). Dessutom haglade och snöade det ganska hårt när vi nådde fram till byn i kväll, och var kallare än i arslet på en död isbjörn.
Jag känner mig som rena stålmannen, särskilt med tanke på att Erik valde att stanna hemma. Alltså är jag här med två amerikaner, Lui & Holly, samt vår vän och vägvisare Kunzes, ett litet ladakhiskt kraftpaket som förmodligen skulle kunna promenera oberört uppför en lodrätt bergvägg om hon bara kände att det behövdes.
Just nu bor vi allihop hos varsitt hushåll i byn, i mitt fall hos två kvinnor (vilka jag gissar är mor och dotter) som båda heter Tsering. Det finns inte mer än en handfull olika namn i den här kulturen, och de flesta är könsneutrala. Man använder inte heller efternamn, utan de flesta har istället två förnamn. Vilket av dessa man använder, eller om man använder båda, verkar tämligen godtyckligt. Hur som helst, Tsering & Tsering talar marginellt mer engelska än vad undertecknad talar latin, men det har hittills räckt gott och väl för att jag ska få mat, husrum och fantastiskt gott smörté (ja, jag använder faktiskt de orden i samma mening, woho!)
Jag har ett trebäddsrum och en egen toalett för mig själv, om man nu kan kalla det toalett när den består av ett litet fyrkantigt hål i golvet bredvid en hög med gödsel. Nåja, man vänjer sig. Det är vad de har på SECMOL också, den traditionelle ladakhiske mulltoa.
På min vägg hänger en plansch med titeln ”Mammals of Ladakh”. På den finns snöleoparden givetvis med (”schan” på Ladakhi) men jaken har skamligt nog fått vika för att lämna plats åt bland annat den fantastiska ladakhiska vildåsnan, (”kiang”). Vildåsna! Vilket fantastiskt namn på ett djur som mer än något annat liknar hästsläktets felande länk.
I morgon blir det samma promenad tillbaka igen, vad det verkar. Det är bara att hoppas att fötterna sitter kvar när jag kommer tillbaks till SECMOL…
---
11 april
Jag lämnade Rumbak ensam i går förmiddag. De andra stannade en natt till eftersom Lui behövde göra intervjuer med lokalbefolkningen för sitt projekt, och Holly antagligen behövde bestiga några berg (kvinnan är som duracellkaninen! De första jag fick syn på när jag kommer utanför dörren i morse var Holly halvvägs uppför et berg intill byn).
Det tog mig fem och en halv timme att ta mig tillbaka till SECMOL, och då höll jg inte igen på takten. Tsering & Tsering skickade med mig ett lunchpaket bestående av chapatis med sylt och traditionella ladakhiska kex (smakar som en blandning mellan bröd och småkaka). Jag fick även vatten till att fylla min vattenflaska, kokat i ett godtyckligt diskat kärl vilket medförde att vattnet hade en svag men distinkt smak av grönkål.
Jag kände mig fantastiskt sliten, och gick som en åldring när jag väl var framme på SECMOL. Jag har nog aldrig haft så ont i fötterna av en promenad i hela mitt liv, men jag får nog säga att det var värt det. Enligt Erik skall visst en av amerikanerna yttrat meningen ”I wish Sebastian was my grandpa”. Ja, jo. Tack tack, antar jag. Lite gulligt är det, så jag tror jag kan ta det som en komplimang, men jag är lite osäker på om jag kanske inte borde bli lite stött samtidigt…
Nåväl, efter vad jag skulle vilja beskriva som mitt livs mest smärtsamma och mest välbehövliga dusch (i mörkret, eftersom elen i duschrummen inte fungerade, och kallt som fan eftersom varmvattnet var slut, samt sist men inte minst med hjälp av skopa och hink eftersom vattnet i själva duscharna var ÄNNU kallare) och en natts sömn känner jag mig som en helt ny människa. En ny människa som ska in till Leh för att slita ännu mer på fötterna. Och äta tibetansk mat.
tisdag 7 april 2009
Kör hårt, medvets...båt!
4 april
Phey, Ladakh
Efter ett par omflyttningar är vi nu tillbaka på SECMOL Campus utanför Phey för att tillbringa de närmsta två veckorna här. Den gångna veckan var vi tillbaka på vårt kära värdshus i Choglamsar, eftersom vi planerat att tillbringa veckan på en NGO. Den planen höll dessvärre inte hela vägen, eftersom det visade sig vara mindre givande än väntat. Nå, vi fick en intervju och en uppsättning utvärderingsdata. Det hela tog under 30 minuter (av fem tillgängliga dagar). Resten av tiden fyllde vi med mer eller mindre planlösa utflykter till Leh, dataspel, kakor och whisky (och lite lite öl). Indiska småkakor är inte söta för fem öre, utan smakar ungefär som wellpapp (om wellpapp vore spröd). Undantaget är kokoskakor, som är fantastiskt gott. Vi kan också konstatera att i ett fall av fyra kan indier producera god whisky, och i inget fall av hur många som helst kan indier producera god öl. Det smakar som en halv deciliter budweiser utspätt i en hink regnvatten. Man har även passat på att tillsätta allt socker som man sparade på att inte ha det i kakorna.
I övrigt inleddes veckan med att Erik gav sin mage en riktig jävla omgång genom klassisk vinnarinstinkt. Varje helg har man på SECMOL något som kallas ”momo night”. Momo är en tibetansk maträtt som består av små fyllda degknyten (i det här fallet fyllda med spenat, morot och svamp eftersom all mat på SECMOL är vegetarisk). Momo night går ut på att alla samlas och tillverkar dessa degknyten – i fantastiska kvantiteter. Sedan äter man dem. Detta har utvecklats till en slags ätartävling, eftersom antalet är lätt att hålla reda på. Sedan i lördags är rekordet svenskt och ligger på 50 stycken. Tyvärr kom mästarens inre i sådan obalans att nattsömnen måste offras, vilket tillsammans med en näve bensinsmakande cashewnötter inköpta på gatan orsakade någon typ av maginfluensa lagom tills vi anlände till Choglamsar. Detta ledde i sin tur till närkontakt med traditionell tibetansk örtmedicin. Den tibetanske magmedicin skall enligt uppgift smaka som ett man tagit ett hel kryddskåp, komprimerat det till en matskeds storlek och sedan hällt i sig tillsammans med en munfull kokhett vatten. Det är alltså ”Smaksensation” som ska in på vågrätt åtta. Förvånansvärt effektiv var den ändå, och vår hjälte var på benen inom några timmar.
Som sagt passade vi även på att utforska Leh närmare, och kunde därmed konstatera att tyger kostar snudd på mindre per meter här än vad toalettpapper gör hemma. Detsamma gäller förhållandet mellan en hårklippning och en kopp automatkaffe.
För tillfället är vi alltså tillbaks ute på SECMOL. Just nu är stället tomt på amerikaner eftersom dessa är ute på någon form av roadtrip över helgen. Detta har för- och nackdelar. Till exempel finns det te över så att det räcker till en fjärde kopp även efter att tetimman är över. Dessutom är hela området lugnare än en pingstkyrka på långfredagskvällen. Undantaget är ikväll, då det hålls en avtackningsfest för personal som slutat. Vårt nya rum är beläget bredvid biblioteket, vilket ligget rakt över samlingssalen. Till på köpet är bygget så fantastiskt lyhört att man nästan kan höra vad folk lyssnar på i sina iPods i rummet intill. Som extra bonus är rummet försett med två fyrkantiga lufthål uppe vid taket, varav det ena befinner sig rakt över huvudänden på undertecknads säng. Om nu inte detta låter speciellt anmärkningsvärt kan jag tillägga att det enligt ryktet ibland trillar katter ur dessa lufthål. Den ene av oss är något mindre förväntansfull än den andre på att se om detta stämmer.
Här kan vi påpeka att det finns tre katter på campus. Två som är högljudda men ganska fräscha, och en som de amerikanska ungdomarna döpt till Grampa. Grampa är beige och ser ut ungefär som att man dunkat hans ansikte i väggen och sedan kört honom på det längsta programmet i en tvättmaskin, om det inte vore för att han fortfarande är skitig. En på det hela taget ganska osympatisk gynnare.
Spänningen är olidlig.
Dagens citat: ”Jag brukar inte rekommendera hur man skiter för andra människor.” - Erik
Phey, Ladakh
Efter ett par omflyttningar är vi nu tillbaka på SECMOL Campus utanför Phey för att tillbringa de närmsta två veckorna här. Den gångna veckan var vi tillbaka på vårt kära värdshus i Choglamsar, eftersom vi planerat att tillbringa veckan på en NGO. Den planen höll dessvärre inte hela vägen, eftersom det visade sig vara mindre givande än väntat. Nå, vi fick en intervju och en uppsättning utvärderingsdata. Det hela tog under 30 minuter (av fem tillgängliga dagar). Resten av tiden fyllde vi med mer eller mindre planlösa utflykter till Leh, dataspel, kakor och whisky (och lite lite öl). Indiska småkakor är inte söta för fem öre, utan smakar ungefär som wellpapp (om wellpapp vore spröd). Undantaget är kokoskakor, som är fantastiskt gott. Vi kan också konstatera att i ett fall av fyra kan indier producera god whisky, och i inget fall av hur många som helst kan indier producera god öl. Det smakar som en halv deciliter budweiser utspätt i en hink regnvatten. Man har även passat på att tillsätta allt socker som man sparade på att inte ha det i kakorna.
I övrigt inleddes veckan med att Erik gav sin mage en riktig jävla omgång genom klassisk vinnarinstinkt. Varje helg har man på SECMOL något som kallas ”momo night”. Momo är en tibetansk maträtt som består av små fyllda degknyten (i det här fallet fyllda med spenat, morot och svamp eftersom all mat på SECMOL är vegetarisk). Momo night går ut på att alla samlas och tillverkar dessa degknyten – i fantastiska kvantiteter. Sedan äter man dem. Detta har utvecklats till en slags ätartävling, eftersom antalet är lätt att hålla reda på. Sedan i lördags är rekordet svenskt och ligger på 50 stycken. Tyvärr kom mästarens inre i sådan obalans att nattsömnen måste offras, vilket tillsammans med en näve bensinsmakande cashewnötter inköpta på gatan orsakade någon typ av maginfluensa lagom tills vi anlände till Choglamsar. Detta ledde i sin tur till närkontakt med traditionell tibetansk örtmedicin. Den tibetanske magmedicin skall enligt uppgift smaka som ett man tagit ett hel kryddskåp, komprimerat det till en matskeds storlek och sedan hällt i sig tillsammans med en munfull kokhett vatten. Det är alltså ”Smaksensation” som ska in på vågrätt åtta. Förvånansvärt effektiv var den ändå, och vår hjälte var på benen inom några timmar.
Som sagt passade vi även på att utforska Leh närmare, och kunde därmed konstatera att tyger kostar snudd på mindre per meter här än vad toalettpapper gör hemma. Detsamma gäller förhållandet mellan en hårklippning och en kopp automatkaffe.
För tillfället är vi alltså tillbaks ute på SECMOL. Just nu är stället tomt på amerikaner eftersom dessa är ute på någon form av roadtrip över helgen. Detta har för- och nackdelar. Till exempel finns det te över så att det räcker till en fjärde kopp även efter att tetimman är över. Dessutom är hela området lugnare än en pingstkyrka på långfredagskvällen. Undantaget är ikväll, då det hålls en avtackningsfest för personal som slutat. Vårt nya rum är beläget bredvid biblioteket, vilket ligget rakt över samlingssalen. Till på köpet är bygget så fantastiskt lyhört att man nästan kan höra vad folk lyssnar på i sina iPods i rummet intill. Som extra bonus är rummet försett med två fyrkantiga lufthål uppe vid taket, varav det ena befinner sig rakt över huvudänden på undertecknads säng. Om nu inte detta låter speciellt anmärkningsvärt kan jag tillägga att det enligt ryktet ibland trillar katter ur dessa lufthål. Den ene av oss är något mindre förväntansfull än den andre på att se om detta stämmer.
Här kan vi påpeka att det finns tre katter på campus. Två som är högljudda men ganska fräscha, och en som de amerikanska ungdomarna döpt till Grampa. Grampa är beige och ser ut ungefär som att man dunkat hans ansikte i väggen och sedan kört honom på det längsta programmet i en tvättmaskin, om det inte vore för att han fortfarande är skitig. En på det hela taget ganska osympatisk gynnare.
Spänningen är olidlig.
Dagens citat: ”Jag brukar inte rekommendera hur man skiter för andra människor.” - Erik
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)