When the going gets weird, the weird turn pro.

När jag skriver det här sitter jag på ett oerhört fräscht hotellrum i Jaipur, efter att ha varit på resande fot i 27 timmar i sträck. Rummet har luftkonditionering, så att man slipper dö av värmeslag. Det har dusch - som visserligen bara innehåller kallvatten, men det gör absolut ingenting i det här klimatet. Det har till och med en vanlig hederlig toalettstol, inte ett kanotformat hål i golvet. Det finns på det hela taget bara ett fel med det. Hotellet ligger nämligen i en stad som ingen av oss haft den minsta avsikt att besöka, och där vi nu ska tillbringa tre dagar.
Hur gick då detta till? Jag börjar från början…

Vi lämnade Lund vid åtta på morgonen i fredags. Flygresan till London gick hur smidigt som helst, och att fördriva några timmar på Heathrow var också smärtfritt. Den längre resan, London-Delhi, verkade till att börja med lite värre. Stolarna var aningen obekvämare, planet aningen varmare. Det var dock inget som störde, och efter att ha tittat på Breakfast at Tiffany’s på den lilla personliga tv-skärmen på sätesryggen framför mig sov jag som ett barn (dvs i en ganska onaturlig ställning, med avbrott bara för att låta kabinpersonalen mata mig). Aningen värre var det för Erik, som hade oturen att sitta längst ut på raden och därmed fick sitt ansikte misstaget för något att stödja sig mot på vägen till toaletten, samt sin fot överkörd av en serveringsvagn. När vi väl kom fram efter åtta timmar i luften var den ene av oss ganska utvilad och den andre inte fullt lika utvilad.


Vårt första möte med indisk flygplatspersonal visade exempel på ett fenomen som hittills tycks ganska genomgående i det indiska samhället – ibland praktisk, ibland frustrerande - nämligen det faktum att i Indien finns det en hel fantastisk mängd regler som ingen bryr sig det allra minsta om. Har man inte fyllt i sitt arrival card ordentligt improviserar tjänstemannen uppgifter för kung och fosterland.
Kvickt efter detta konstaterade vi också att många betalsystem inte kan hantera utländska visakort, varför man får förlita sig på uttagsautomater. Att gå omkring med en sedelbunt tjock som Djungelboken i fickan för att man behöver handla flygbiljetter är en smula tilltalande, men på samma gång lätt nervositetsframkallande. Visserligen är det betydligt mindre pengar än vad det känns som, eftersom man får en hel drös rupees för mycket färre svenska kronor. Att de sedan heter som pengarna i Zeldaspelen gör ju inte saken sämre på något sätt, även om det dessvärre inte innebär att man hittar dem varje gång man hugger ner en buske eller vänder på en sten.
Tyvärr kunde vi inte få tag på biljetter till Leh förrän den 5 mars, vilket gjorde att vi fastnade i Delhi i tre dagar extra – trodde vi.

Efter att ha skaffat rätt på vårt bagage (vilket gick ganska enkelt, eftersom vi i igenkänningssyfte dekorerat våra väskor med gaffa (som vi sedan tidigare vet - förutom att se bra ut - lagar allt utom brustna hjärtan, och ibland det också) letade vi rätt på en taxt som skulle ta oss till vårt hotell – trodde vi.

Först visade det sig att hotels.com inte hade någon användbar adress till hotellet, eftersom såväl kvartersnummer som gata saknades. Eftersom taxichauffören sålunda inte kunde hitta hotellet var vi tvungna att ta oss till någon typ av turistbyrå. Väl där, efter ett telefonsamtal med hotellet, visade det sig att de på eget bevåg bestämt sig för att annullera vår bokning. Eftersom det råkar inträffa någon form av festival i Delhi just denna helg och alla hotell under femstjärnorsklassen är fullbelagda hade de kommit på att de kunde ta mycket mer betalt om de hyrde ut vårt rum till någon annan istället. Alltså hade vi ingenstans att ta vägen. Femstjärnigt var knappast att tänka på av ekonomiska skäl, och något annat fanns inte. Alltså var vi tvungna att bege oss hit till Jaipur, en resa på fyra timmar med bil, för att övernatta.
Lyckligtvis hade de förståelse för vår belägenhet och gav oss ett bra paketpris, inkluderande hotell med frukost tre nätter i Jaipur, en natt i Agra, och efter det en sista natt i Delhi innan vi flyger till Leh, samt bil med chaufför som skall köra runt oss vart vi behagar fram tills torsdag morgon. Det blev ändå en utgift på 13 000 rupees som vi inte budgeterat för, så vår matbudget är numera en smula stram.
På den positiva sidan får vi se en hel del mer av Indien än vi planerat. Också positivt är att vi slipper spendera dessa fem dagar instängda på ett hotell i Delhi. Delhi är ett under av rörighet. Det påminner lite om det tidiga 90-talets Berlin, i den mening att större delen av staden är en byggplats. Dessutom ligger smogen så tung över staden att det ser ut som 90-talets Berlin betraktat genom ett använt kaffefilter. Trafiken i Indien är även den ett intressant kapitel. Glöm höger- eller vänstertrafik. Istället är det principen om var på gatan det rakar finnas utrymme just for tillfället. Dessutom tutar man hela tiden. Antingen för att hälsa, för att be någon flytta sig, eller för att helt enkelt påminna omgivningen om att man existerar.

Som det ser ut nu så påbörjar vi vår Indienvistelse med turistande innan vi ger oss i kast med det arbete vi är här för. Under dagen idag har vi varit på en mindre tempeltur, blivit handspådda av en juvelerare, blivit rundvisade i en textilfabrik och handlat kamelläderskor. Att vistas i 30 plusgrader i en vecka när man nästan enbart planerat att vistas i nästan lika många minusgrader kräver att man investerar i åtminstone en uppsättning lättare kläder om man inte prompt vill riskera att dö av värmeslag. Lyckligtvis är det mesta snorbilligt.
När man nu väl vant sig vid tanken på att allt inte gick riktigt som planerat så är det ändå väldigt härligt att vara här och turista en smula. I morgon ska vi utforska Jaipur ytterligare en vända, och i övermorgon fortsätter vi till Agra och Taj Mahal. Sedan blir det Delhi igen, och därefter flyget till Leh på torsdag morgon för att ta tag i allvaret.


Fullt av elefanter, kameler, kor och försäljare.
Inga jakar ännu.