Jaipur är inte så pjåkigt ändå

De här blogginläggen skrivs som regel på vår laptop om kvällarna, och publiceras dagen efter efter viss komplettering. Det kan visa sig i den formen att kronologin inte sällan kan behöva tas med ett par nypor salt. I det här fallet innbär det att vad som översiktligt nämndes i slutet av förra inlägget behandlas mer i detalj här. Våra tekniker arbetar på att lösa problemet.

Efter uppfriskande tolv timmars sömn i en enorm dubbelsäng med madrasser av samma hårdhet som en schweizerost och täcken som mer liknar fodrade sammetsgardiner mådde vi betydligt bättre än gårdagens jetlaggade zombietillstånd.
Frukost serverades i hotellets restaurang, som är trevligt belägen på taket. Detta ger inte så hemskt mycket utsikt över staden, eftersom den är belägen på mark som är betydligt plattare än Skåne (i vart fall på de ställen där det inte helt oprovocerat skjuter upp enorma berg från ingenstans) snudd på alla byggnader är i princip lika höga, det vill säga omkring fyra våningar. Man kan skymta några kolosser till hotell på avstånd, men det är allt.

Något förvånande (eller kanske inte, om man betänker det koloniala arvet) serverades en påtagligt brittisk frukost. Omelett, rostat bröd med tillhörande smör och sylt/marmelad/gelé (lite svårt att säga exakt vilket) och te eller kaffe. Inte så värst mycket till mängden, men tillräckligt för att hålla igång oss hela dagen, skulle det visa sig.

Vid klockan nio mötte vi upp med vår chaufför Karam, en gift tvåbarnsfar som har för vana att tjata om flickor vi borde ligga med("You go hotel, lots of girls there. German, italian, french, and you can fuck them! Fuck fuck fuck!"). Efter något dussin försök har vi dock antagligen lyckats övertyga honom om att vi nog klarar oss ganska bra ändå. No fuck, thank you.
Bortsett från detta drag av sexuell frustration är han ändå en väldigt bra tillgång, både som chaufför och överlevnadsrådgivare. Utan honom hade vi antagligen riskerat att bli skinnade både en och två gånger av allsköns lurendrejare. Han håller bra koll på oss och förklarar för oss vilka typer vi ska akta oss för (såsom exempelvis muslimer, vilka han sitter på en ganska framträdande avighet gentemot). Han är en duktig chaufför av indiska mått, vilket innebär att han har ena handen på signalhornet och den andra utanför fönstret med en cigarett i. Han lyckas dock navigera oss igenom en trafik där en valfri svensk bilförare skulle fått sitt åkdon manglat till skrot mellan en kameldroska och en färgglad lastbil på mindre än tio minuter. Dessutom tar han oss till ställen vi aldrig skulle ha hittat på egen hand, och förmodligen knappt ens tänkt på att leta efter.

Det första som hände efter att vi lämnat hotellet var att en vilt viftande uniformerad man dök upp mitt i gatan, så att var tvungna att köra in till vägkanten och stanna till. Det visade sig att polisen tömde gatan helt (något av en bedrift i en stad med 15 miljoner invånare) för att släppa fram en lång karavan av vitlackade bilar, innehållande en så kallad "king-man of Rajasthan".
Sekunderna efter att denne dignitär passerat var gatan proppfull med tuk-tuks och åsnor igen, innan vi ens hunnit ut i körbanan.
Dagens första stopp var ett stort tempel, helt i fantastiskt vackert utsmyckad vit marmor. Just marmorn är tydligen något som Jaipur är känt för. Till skillnad från de tempel vi senare besökte var detta fortfarande i bruk. Skillnaderna bestod i att det var gratis att gå in, man fick inte fotografera eller ha skorna på, samt att allt inte var trasigt. Vid ingången var man tvungen att gå igenom en metalldetektor bevakad av en uniformerad vakt. Om metalldetektorn pep - vilket den gjorde - så struntade denne blankt i detta.

Efter detta tyckte Karam tydligen att det va dags att besöka en juvelerare, för han körde oss till en och visade in oss genom dörren. Juveleraren var inte bara juvelerare, utan också spåman (sponsrad av staten, dessutom) som läste våra handflator utan avgift. Den beskrivning av våra personligheter som han gav efter att ha studerat våra labbar ingående var förvånansvärt träffande, och han hade även en del kul att säga om framtiden. Här får ni ett axplock av hans påståenden, så får vi se om ni tycker att det låter rimligt:

Erik
- tänker över alla möjligheter innan han fattar ett beslut
- är väldigt ansvarstagande
- genomför saker när han har bestämt sig för det
- kommer att lyckas bra med sina akademiska studier, men därefter ha en ganska medelmåttig karriär
- kommer att gifta sig två gånger

Sebastian
- har för lätt att lita på människor
- spenderar pengar för lättvindigt
- tänker inte över sina val, går rakt fram och gruvar sig inte över det som går förlorat
- borde be Erik om råd när det gäller alla typer av beslut
- "I cannot say how many girls there will be in your life. There is no limit."


För övrigt har Sebastians "gate to happiness" precis öppnat sig, medan Erik vackert får vänta ytterligare två år. Självklart hade han också botemedlet mot alla våra personliga svagheter, bara vi köpte rätt ädelsten för att balansera upp dem...
Just ädelstensslipning är tydligen något som Jaipur är känt för.

Nästa anhalt var ett gammalt maharadjapalats som var en väldigt vacker syn men bjöd inte på något utöver det vanliga, förutsatt att man inte råkar vara synnerligen intresserad av byggnadsarkeologi (och då i synnerhet indisk sådan).

Efter ett kvickt besök på Jaipur Mall (ett slags indiskt NK. En vas större än din bil för 238 000 rupees, någon?) körde Karam oss till en tygfabrikant ("Shop very expensive, no good, no buy. Factory cheap!") där vi blev förevisade indiskt textilhantverk. Först fick vi en snabbuppvisning i blocktryck, vilket får en att se på tryckta tyger med mångdubbelt större respekt, och därefter visade företagets ägare upp sängöverkast (eller sofftäcken, eller bordsdukar, eller väggprydnader - välj själv) i rasande fart samtidigt som det bjöds på chai på löpande band. Eftersom vi sitter på en stram budget var vi tvungna att sitta och artigt tacka nej till att köpa allihop, en i taget i tur och ordning. Denna procedur upprepades sedan med alla typer av produkter han hade att erbjuda.
Till slut kom vi dock fram till vad vi faktiskt efterfrågat - lättare kläder. Dessa syddes upp efter att vi valt ut tyg och fått våra mått tagna, och levererades sedan till hotellet samma kväll.
Vi fick även en lektion i hur indiska mattor tillverkas, och en hel uppsättning mattor uppvisade för oss. I synnerhet var de stolta över kamelhårsmattor. Just kamelhårsmattor är tydligen något Jaipur är känt för.

Efter detta fick vi besöka ytterligare ett gammalt ruintempel. Detta var betydligt större, och var fullt av drakflygande småpojkar och sovande hundar. Vid det här laget hade vi blivit smärtsamt medvetna om att våra grova vinterkängor inte alls var den lämpligaste fotbeklädnaden för dylika eskapader. Vi passade därför på att fråga Karam hur mycket man skulle behöva betala för ett par skor i den här trakten. Fem minuter senare befann vi oss på ett skomakeri, där vi kunde inhandla kamelskinnsskor till det facila priset av ca 500 rupees, dvs 100 kr. Givetvis är just kamelsskinnsskor tydligen också något som Jaipur är känt för.

På vägen tillbaka fick vi en snabb titt på Vattenpalatset, en stor vit koloss vackert placerad mitt i en blågrön sjö som luktar kraftigt av grisurin och ruttet gräs.

Vid den tiden detta var avklarat var det så varmt att vi inte hade ork nog till annat än att åka tillbaka till hotellet och vänta på att klockan skulle bli sju, så att vi kunde äta middag på hotelltaket.


Fortfarande inga jakar.



Vattenpalatset


Tempel


Ytterligare en del av ett tempel


Museet i Jaipur, tydligen gammal bostad åt någon brittisk kolonialhöjdare


Hotellrummet. Mysigt va?


Utsikt från balkongen



En mattvävare


Undertecknad under ett träd