The End of the Line

Jaha, så var man hemma i norden igen.

Det känns väldigt konstigt att vara i Lund igen, men anpassningen till vardagen går ändå jämförelsevis väl. Nu är ju Lund en ganska speciell stad att återanpassa sig till. På vissa sätt är den lika intressant som ett visst nyligen lämnat land.

Bland de första gångerna jag gick utanför porten sedan jag fått tillgång till mitt rum igen möttes jag av två nakna människor som kom springande runt hörnet, varav den ena glatt vrålade "Ska man bli tagen av polisen för någonting så är det fan det här!". Amen to that, tänkte jag.
Vidare upp längs gatan hittade jag en förhållandevis propert klädd herre i uppskattningsvis ungefär min egen ålder liggande på trottaren, djupt sovande. Samtidigt kom två tjejer från andra hållet, och stannade upp för att titta på den snarkande mannen. Den ena frågade förvånat "Sover han?", varpå den andra mycket eftertänksamt konstaterade "Han har ingen kudde..."
Det är precis vad jag älskar med den är staden. Det är uppenbarligen inte speciellt konstigt att någon ligger och sover mitt på gatan förutom om vederbörande inte planerat sit tilltag tillräckligt väl för att ha med sig kudde.

Nåväl, det här blir det sista inlägget i serien om vår resa. Poster i den här bloggen kan bli en smula mer sporadiska framöver, och det återstår att de vad de kommer att handla om.

Ett stort TACK till alla som följt vår resa! Väl mött!

//Edra indienfarare

Fear and Loathing in New Delhi

I går morse lämnade vi Ladakh i sällskap med vår tokiga brittiska vän Paula för att tillbringa två dagar i Delhi innan hemfärd. Om ni nu undrar varför man skulle vilja tillbringa två dagar i denna den mänskliga civilisationens gödselstack så kan jag bara skylla på sinnesförvirring och British Airways (som valt att lägga sin Delhi-Londonflight klockan 02.15).

Vår plan, som utarbetats redan innan vi lämnade Delhi sist, var att inte lämna vårt hotellrum under dessa två dagar. Vi skulle sitta här och dricka dålig indisk öl och titta på dåliga indiska filmer utan att begripa ett enda ord. Det var en vacker plan. Det fanns egentligen bara ett hinder för den – verkligheten. Undertecknad lyckades dra på sig någon typ av halsinfektion och fick avsluta vistelsen i Ladakh på precis samma sätt som den började, det vill säga på antibiotika. Inte för att det rörde sig om något allvarligt, utan för att helt enkelt underlätta hemresan (och delvis för att ett läkarbesök och en antibiotikakur tillsammans kostar mindre än att köpa pizza hemma). Ingen öl, alltså. Detta förtar största delen av nöjet med dålig film, så därför lät vi Paula övertyga oss om att det var en bra idé att ge sig ut på stan.

Alltså har vi kuskat runt omkring i Delhi under dagen och beskådat tempel och moskéer. Och Paraganj, en helt fantastiskt stor bazaar. På det hela taget en mycket intressant plats som jag helst vill slippa besöka utan elchockpistol igen. Affärerna är i och för sig ganska bra så länge man håller sig med någon form av urskillningsförmåga. Problemet är de kringspringande försäljarna och tiggarna. Nej tack, jag vill inte ha några vykort, påstått antika mynt, träelefanter eller skoputsningar, jag vill inte klappa någon jävla orm, och jag struntar i om din högerarm sitter upp och ner. Efter att ha överlevt en tur igenom denna stadsdel tog vi oss tillbaka till hotellet via rickshaw körd av en sikh med ett skägg tätare än svinto. Det kändes något oväntat som vårt hittills säkraste möte med den indiska trafiken, trots att dessa fordon med största sannolikhet bara är marginellt mer hållbara än en skokartong.

Resten av dagen föll vi delvis tillbaka på ursprungsplanen, och hittills har den indiska televisionen förutom de förväntade filmerna bjudit oss på vad som verkar vara en uppsättning sikhiska pojkband(!). Jag förmodar att de flesta vid det här laget är bekanta med fenomenet Bollywood, så jag säger bara: om de inte dansar så slåss de. Det är en jämn match mellan hindifilmerna och de sikhiska pojkbanden, det garanterar jag er.

Om tre timmar blir vi hämtade av en taxi och körda till Indira Gandhi International Airport för att ge oss på den riktiga hemresan. Det är dags att se om väskorna går att stänga.

The Hanuman of the Himalayas

Under vår vistelse här har vi lärt känna en uppsättning färgstarka karaktärer, men jag tror att vi träffade den allra mest färgstarke i Choglamsar för några dagar sedan. Han är thangkamålare och går under namnet Tsering Phuntsok. En thangka är en slags mycket detaljerad målning med religiöst motiv som man kan se i buddhistiska kloster.

Vi träffade honom i den tibetanska hantverksbutiken i Choglamsar, som tydligen drivs av hans föräldrar. Han bjöd in oss till sin ateljé i närheten där han visade upp sitt hantverk, bjöd på te och berättade om sina projekt.
Som om inte thangkamålningen vore nog har han förutom modern konst en uppsjö andra projekt på gång, inklusive två böcker, en dokumentärfilm och ett hantverkscentrum. Dessutom extraknäcker han som skådespelare och har varit med elva filmer, däribland Sju år i Tibet. Sist men inte minst: han har en idé om att bygga ett enormt stenpalats mitt ute i ingenstans. Inte tillägnat någon person eller religion, utan bara för att det finns bra förutsättningar på platsen, och för att skapa en turistattraktion. ”It would take two hundred men ten years! Very easy! And in a thousand years people will come from all over the world to see it!”

Ett par dagar senare bjöd han oss på lunch på en liten tibetansk restaurang nära hans ateljé, och fortsatte prata. Hans engelska är inte fantastisk, men för en man som bara gått tre år i skola är den helt otrolig. Han berömde oss för vår fysik (”Big and strong! Not like the ladakhi!”) och beskrev sig själv som ”The Hanuman of the Himalayas” (Hanuman är den hinduiska apguden, vars främsta egenskap är hans storlek och styrka) och karln är verkligen något utöver det vanliga. Han är inte överdrivet lång för en tibetan, men bredaxlad och stark som en oxe. Han sticker dessutom ut från mängden med sitt långa hår och mongoliska skägg.
Apropå mongoler så påtalade han upprepade gånger att jag har ett mongoliskt utseende, och borde gifta mig med en tibetanska eftersom de tydligen tycker om den typen av ansikte. Han var så ivrig när det gällde detta att jag halvt om halvt väntade mig att han plötsligt skulle trolla fram någon kvinnlig släkting som han ansåg giftasvuxen. Det hände dock inte, men han lovade att höra av sig via mail. Jag väntar med spänning.

Finally, yaks! =D

9 april

Rumbak, Ladakh, Indien


När dessa rader skrivs befinner jag mig i en liten by vid namn Rumbak. Här finns ingen elektricitet mer än till belysning, så precis som första inlägget i den här bloggen skrivs detta först i kollegieblock. Rumbak består av åtta hus, en arg hund, dussinet åldringar samt en blandad uppsättning får, bergsgetter, åsnor och jakar. De är sant! De finns här! Under över alla under! Rumbak skall tydligen också vara ”The snow leopard capital of the world”, och vi fick höra av en gammal jakherde på vägen hit att om vi stannar i byn en vecka kommer vi garanterat att se snöleoparder. De kommer tydligen även ganska regelbundet till byn för att stjäla får. Snöleoparden kan vara ett av världens häftigaste djur, slaget endast av jak och barbar (varav de sistnämnda lyckligtvis inte finns på dessa breddgrader numera).

Som kronan på verket ligger byn Rumbak så långt ut i ingenstans att enda sättet att ta sig hit är genom en sex timmar lång promenad genom bergen (från SECMOL, som redan det ligger så avsides att man måste korsa en öken innan man kommer till närmsta civilisation, vilket är en militärbas…). Dessutom haglade och snöade det ganska hårt när vi nådde fram till byn i kväll, och var kallare än i arslet på en död isbjörn.

Jag känner mig som rena stålmannen, särskilt med tanke på att Erik valde att stanna hemma. Alltså är jag här med två amerikaner, Lui & Holly, samt vår vän och vägvisare Kunzes, ett litet ladakhiskt kraftpaket som förmodligen skulle kunna promenera oberört uppför en lodrätt bergvägg om hon bara kände att det behövdes.
Just nu bor vi allihop hos varsitt hushåll i byn, i mitt fall hos två kvinnor (vilka jag gissar är mor och dotter) som båda heter Tsering. Det finns inte mer än en handfull olika namn i den här kulturen, och de flesta är könsneutrala. Man använder inte heller efternamn, utan de flesta har istället två förnamn. Vilket av dessa man använder, eller om man använder båda, verkar tämligen godtyckligt. Hur som helst, Tsering & Tsering talar marginellt mer engelska än vad undertecknad talar latin, men det har hittills räckt gott och väl för att jag ska få mat, husrum och fantastiskt gott smörté (ja, jag använder faktiskt de orden i samma mening, woho!)

Jag har ett trebäddsrum och en egen toalett för mig själv, om man nu kan kalla det toalett när den består av ett litet fyrkantigt hål i golvet bredvid en hög med gödsel. Nåja, man vänjer sig. Det är vad de har på SECMOL också, den traditionelle ladakhiske mulltoa.

På min vägg hänger en plansch med titeln ”Mammals of Ladakh”. På den finns snöleoparden givetvis med (”schan” på Ladakhi) men jaken har skamligt nog fått vika för att lämna plats åt bland annat den fantastiska ladakhiska vildåsnan, (”kiang”). Vildåsna! Vilket fantastiskt namn på ett djur som mer än något annat liknar hästsläktets felande länk.

I morgon blir det samma promenad tillbaka igen, vad det verkar. Det är bara att hoppas att fötterna sitter kvar när jag kommer tillbaks till SECMOL…

---

11 april

Jag lämnade Rumbak ensam i går förmiddag. De andra stannade en natt till eftersom Lui behövde göra intervjuer med lokalbefolkningen för sitt projekt, och Holly antagligen behövde bestiga några berg (kvinnan är som duracellkaninen! De första jag fick syn på när jag kommer utanför dörren i morse var Holly halvvägs uppför et berg intill byn).

Det tog mig fem och en halv timme att ta mig tillbaka till SECMOL, och då höll jg inte igen på takten. Tsering & Tsering skickade med mig ett lunchpaket bestående av chapatis med sylt och traditionella ladakhiska kex (smakar som en blandning mellan bröd och småkaka). Jag fick även vatten till att fylla min vattenflaska, kokat i ett godtyckligt diskat kärl vilket medförde att vattnet hade en svag men distinkt smak av grönkål.

Jag kände mig fantastiskt sliten, och gick som en åldring när jag väl var framme på SECMOL. Jag har nog aldrig haft så ont i fötterna av en promenad i hela mitt liv, men jag får nog säga att det var värt det. Enligt Erik skall visst en av amerikanerna yttrat meningen ”I wish Sebastian was my grandpa”. Ja, jo. Tack tack, antar jag. Lite gulligt är det, så jag tror jag kan ta det som en komplimang, men jag är lite osäker på om jag kanske inte borde bli lite stött samtidigt…

Nåväl, efter vad jag skulle vilja beskriva som mitt livs mest smärtsamma och mest välbehövliga dusch (i mörkret, eftersom elen i duschrummen inte fungerade, och kallt som fan eftersom varmvattnet var slut, samt sist men inte minst med hjälp av skopa och hink eftersom vattnet i själva duscharna var ÄNNU kallare) och en natts sömn känner jag mig som en helt ny människa. En ny människa som ska in till Leh för att slita ännu mer på fötterna. Och äta tibetansk mat.

Kör hårt, medvets...båt!

4 april

Phey, Ladakh

Efter ett par omflyttningar är vi nu tillbaka på SECMOL Campus utanför Phey för att tillbringa de närmsta två veckorna här. Den gångna veckan var vi tillbaka på vårt kära värdshus i Choglamsar, eftersom vi planerat att tillbringa veckan på en NGO. Den planen höll dessvärre inte hela vägen, eftersom det visade sig vara mindre givande än väntat. Nå, vi fick en intervju och en uppsättning utvärderingsdata. Det hela tog under 30 minuter (av fem tillgängliga dagar). Resten av tiden fyllde vi med mer eller mindre planlösa utflykter till Leh, dataspel, kakor och whisky (och lite lite öl). Indiska småkakor är inte söta för fem öre, utan smakar ungefär som wellpapp (om wellpapp vore spröd). Undantaget är kokoskakor, som är fantastiskt gott. Vi kan också konstatera att i ett fall av fyra kan indier producera god whisky, och i inget fall av hur många som helst kan indier producera god öl. Det smakar som en halv deciliter budweiser utspätt i en hink regnvatten. Man har även passat på att tillsätta allt socker som man sparade på att inte ha det i kakorna.

I övrigt inleddes veckan med att Erik gav sin mage en riktig jävla omgång genom klassisk vinnarinstinkt. Varje helg har man på SECMOL något som kallas ”momo night”. Momo är en tibetansk maträtt som består av små fyllda degknyten (i det här fallet fyllda med spenat, morot och svamp eftersom all mat på SECMOL är vegetarisk). Momo night går ut på att alla samlas och tillverkar dessa degknyten – i fantastiska kvantiteter. Sedan äter man dem. Detta har utvecklats till en slags ätartävling, eftersom antalet är lätt att hålla reda på. Sedan i lördags är rekordet svenskt och ligger på 50 stycken. Tyvärr kom mästarens inre i sådan obalans att nattsömnen måste offras, vilket tillsammans med en näve bensinsmakande cashewnötter inköpta på gatan orsakade någon typ av maginfluensa lagom tills vi anlände till Choglamsar. Detta ledde i sin tur till närkontakt med traditionell tibetansk örtmedicin. Den tibetanske magmedicin skall enligt uppgift smaka som ett man tagit ett hel kryddskåp, komprimerat det till en matskeds storlek och sedan hällt i sig tillsammans med en munfull kokhett vatten. Det är alltså ”Smaksensation” som ska in på vågrätt åtta. Förvånansvärt effektiv var den ändå, och vår hjälte var på benen inom några timmar.
Som sagt passade vi även på att utforska Leh närmare, och kunde därmed konstatera att tyger kostar snudd på mindre per meter här än vad toalettpapper gör hemma. Detsamma gäller förhållandet mellan en hårklippning och en kopp automatkaffe.

För tillfället är vi alltså tillbaks ute på SECMOL. Just nu är stället tomt på amerikaner eftersom dessa är ute på någon form av roadtrip över helgen. Detta har för- och nackdelar. Till exempel finns det te över så att det räcker till en fjärde kopp även efter att tetimman är över. Dessutom är hela området lugnare än en pingstkyrka på långfredagskvällen. Undantaget är ikväll, då det hålls en avtackningsfest för personal som slutat. Vårt nya rum är beläget bredvid biblioteket, vilket ligget rakt över samlingssalen. Till på köpet är bygget så fantastiskt lyhört att man nästan kan höra vad folk lyssnar på i sina iPods i rummet intill. Som extra bonus är rummet försett med två fyrkantiga lufthål uppe vid taket, varav det ena befinner sig rakt över huvudänden på undertecknads säng. Om nu inte detta låter speciellt anmärkningsvärt kan jag tillägga att det enligt ryktet ibland trillar katter ur dessa lufthål. Den ene av oss är något mindre förväntansfull än den andre på att se om detta stämmer.
Här kan vi påpeka att det finns tre katter på campus. Två som är högljudda men ganska fräscha, och en som de amerikanska ungdomarna döpt till Grampa. Grampa är beige och ser ut ungefär som att man dunkat hans ansikte i väggen och sedan kört honom på det längsta programmet i en tvättmaskin, om det inte vore för att han fortfarande är skitig. En på det hela taget ganska osympatisk gynnare.
Spänningen är olidlig.



Dagens citat: ”Jag brukar inte rekommendera hur man skiter för andra människor.” - Erik

A man called Altitude Bob

25 mars

Phey, Ladakh, Indien

På måndagen valde vi att för tillfället överge vår bas på värdshuset utanför Choglamsar och förflyttade oss till en organisation som heter SECMOL (Students' Ecological and Cultural Movement of Ladakh), som driver ett alternativt campus utanför den lilla byn Phey. Här experimenterar man aktivt med olika hållbarhetslösningar där man främst utnyttjar solen som energikälla. Rena guldgruvan, med andra ord.
Vår ursprungliga plan var att stanna här i tre dagar, och skulle därmed ha återvänt till Choglamsar idag, vilket vi inte har. Som det ser ut nu kommer vi att stanna här fram till söndag eller måndag, och därefter arbeta med andra NGOs under en vecka för att sedan komma tillbaka hit för en vecka till.

Förutom ladakhiska elever finns här internationella studenter (i det här fallet en grupp om 15 amerikanska highschoolelever) samt volontärer från lite överallt.
Det är enormt befriande att faktiskt ha folk som man inte står i ett direkt professionellt förhållande till att prata med. All tid efter klockan tre är inte enbart dödtid längre. Vi har till och med kommit på oss själva med att sluta hålla räkningen på hur många dagar vi har kvar innan hemresa.
Stället är i princip självförsörjande när det gäller elektricitet, och har en uppsättning lyckade projekt inom vatten- och rumsuppvärmning.
De enda tydliga nackdelarna vi uppdagat hittills är att stället ligger en smula otillgängligt, att toaletterna utgörs av ett fyrkantigt hål i ett stampat jordgolv på andra våningen (som dock kommer undan på att det är en traditionell lösning som gör det möjligt att ta vara på toalettavfallet som gödsel efter att ha torkat det i två år) samt att man behöver ha ögonen med sig för att kunna korsa gården utan att bli träffad av en cricketboll eller en frisbee. ALLA här är besatta av cricket. Det spelas överallt hela tiden och tar upp en icke föraktlig del av nyhetsflödet. Inte så illa pinkat av en sport som bara finns i en handfull länder, och som ingen normalt begåvad människa begriper ett skvatt av.

Vi har försökt delta i en hel del av den dagliga verksamheten på campus, vilket hittills har inkluderat att avrätta svampinfekterade pilträd på löpande band, delta i konversationsbaserad engelskundervisning för de ladakhiska eleverna, samt att dricka litervis med te. Jag börjar långsamt närma mig nivån där jag ”aldrig druckit så här mycket te i hela mitt liv”, även om det är en hel del att leva upp till.

(On a side note: I detta nu sitter det faktiskt en ladakhisk tjej mitt emot mig och äter rent kornmjöl ur en skål. Vissa seder här har jag inte riktigt begripit mig på ännu…)

Första kvällen vi var här blev vi inbjudna till ett ”dance party” i samlingshallen. Amerikanen som förklarade konceptet för oss hävdade att ”normally it ends with all the girls sitting over there, and all the guys are on the floor trying to kill each other. It is really entertaining.” Det utlovade kriget tycktes dessvärre utebli, och vi tillbringade kvällen med att förklara för folk att svenskar inte dansar om det inte finns öl att tillgå. För övrigt kan man bara än en gång konstatera att 90-talet aldrig slutade i Indien. Visserligen verkar inte 60-, 70- eller 80-talen heller ha gjort det, och en kvalificerad gissning är att innevarande årtionde inte heller kommer att göra någon rask sorti.

Förvånansvärt nog är den mest färgstarka karaktären vi råkat på hittills inte ladakhier, och har inte heller något med SECMOL att göra. Det rör sig istället om en amerikansk bergsbestigare, som här går under epitetet ”Altitude Bob”. Det är en högst speciell man. Han är i det närmaste blek som en albino eftersom han bär otroliga mängder solkräm. Anledningen till detta är att han tydligen har haft ”ett par slängar” hudcancer. Av samma anledning sägs hans vita cowboyhatt vara fodrad med aluminiumfolie. Första gången någonsin jag hört talas om en foliehatt som faktiskt har en praktisk nytta, vilket får mig att känna mig kulturellt berikad. Som om inte detta vore nog besitter karln ett skägg värdigt Chuck Norris. Som kronan på verket ger solkrämen hans ansikte samma färg som skägget, så det är svårt att avgöra var det senare börjar någonstans. Hans utrustning består av fler högteknologiska prylar än vad som finns i alla James Bondfilmer sammantaget. Han har kvickt blivit en legend bland de amerikanska studenterna här. Min egen erfarenhet av denne man består bara av ett kvickt möte på en restaurang, där han konstaterade att de börjat servera kött igen, ”since it’s warm enough to start killing sheep again.” Jag kan bara hoppas att vi inte sett det sista av Altitude Bob.

Vi har dessutom nyligen kommit underfund med att de oaptitliga klimpar som allt som oftast återfinns i soppor här i trakten faktiskt är jakost. Trots all min fascination för dessa kreatur kan jag inte förmå mig att säga något positivt om denna substans. Den har vissa toner av ostsmak, men inte tydligare än att man mycket väl skulle kunna missta det för någon typ av ohelig svamp. Eller sulan från en mycket gammal och misslyckad joggingsko. Eller en sten, om den inte fått koka länge nog. Innan den placerats i gryta på lämplig temperatur påminner det mest om trä. Bit INTE i det om du ogillar ordentligt tilltagna tandläkarräkningar. Å andra sidan borde det kanske inte förvåna någon att ett djur som i princip kan överleva på att äta sten producerar något av denna kaliber.
Smakar riktigt jäkla illa gör det i alla fall.

Lite hit, lite dit

16 mars

Idag har vi inlett äventyret att åka Lehdistriktet runt för att titta på diverse solenergiprojekt, i första hand växthus. Nu kanske ni inte tycker att växthus låter så värst intressant, och det ska jag minsann berätta för er att det är det egentligen inte heller. Däremot får man fantastiskt gott te om man hälsar på chefen på getfarmen i Stakna, en ständigt leende, välklädd liten herre med välansad mustasch som inte tar av sig sina små fyrkantiga solglasögon ens inomhus.
Till vår hjälp har vi en guide vid namn Tashi. Det verkar vara mer regel än undantag här att guider är ena riktiga lirare. Han pratar inte så bra engelska, men vi lyckas kommunicera hyfsat för det mesta. Dock inte alltid. Ett exempel:
Erik: ”How long have you been working as a guide?”
Tashi: “One day?”
Erik: “No… how many years?”
Tashi: ”…8.30?”
Erik: “No, no… How many years have you been a guide?”
Tashi: “Oh! Three years.”

Att hyra en guide när man vistas i Indien är något som rekommenderas varmt, åtminstone tills man har lite bättre koll på läget. De ser till att du inte äter/dricker något dumt, och att du inte spenderar mer rupees än nödvändigt på det krimskrams du tvunget ska införskaffa. Tashi kostar oss 300 rupees om dagen, en summa han dock tjänade in åt oss med råge idag, då han prutade ner priset på två redan ganska billiga jackor med sammanlagt 450 rupees.

Efter tepausen med getchefen passade vi på att bestiga en hög klippa mitt ute i ingenstans för att titta på ett kloster. Buddhistiska kloster är snäppet mer imponerande än de gallerlösa fängelser till dylika man ser i kristna länder. Själva klostersalen är rikare utsmyckad än ett europeiskt renässanspalats. Färggranna målningar, träsniderier och broderade tyger täckte varenda millimeter av väggarna, och stora gyllene buddhastatyer stod uppradade längs väggarna. Självklart fanns där även ett stort inramat foto av Dalai Lama (samt någon annan buddhistisk höjdare).

Alla ställen utanför Leh/Choglamsar verkar dessutom krylla av dzoer, som för att väga upp bristen på jakar. Det är ganska intressanta djur. De är stora som en mindre personbil och har horn som är ungefär lika långa som mina armar. På det hela taget ganska ståtliga djur. Man har tydligen 2-3 stycken på en gård, där de tillbringar vinterhalvåret med att lunka omkring och knapra i sig ogräs på ägorna samtidigt som de lämnar gödsel efter sig. Sedan, lagom till att odlingssäsongen börjar blir det för varmt för dem, varpå de prompt beger sig upp i bergen för att knapra i sig mer ogräs. Däremellan passar man på att använda dem för att plöja åkrarna. Det är dock inga djur som låter sig pryglas till lydnad, så därför sjunger man uppmuntrande visor för dem istället.

För att ta sig till och från de här platserna mitt ute i stenöknen tar man den indiska bussen. Den indiska bussen är ett helt intressant fenomen. Bussarna som används är av den storleksordningen som vi sedan skolåldern är vana att de mest speciella barnen förärades med att färdas i, det vill säga inte precis den största varianten.
Att åka buss i Ladakh kostar mindre än en piggelin, oavsett vart man ska, och bussen räknas inte som full förrän det hänger folk på utsidan. Nej, förresten. Inte ens då. Det får ändå räknas som ganska ok, eftersom alla är väldigt trevliga och gör sitt bästa för att alla ska få åtminstone en tredjedels säte att sitta på.