Hot water will be served in bucket on request

15 mars

Choglamsar, Leh-Ladakh, Indien

Under helgerna har vi inte jättemycket för oss här. Arbetet sköts i veckorna, men på helgerna är allting stängt.

Igår (lördag) gömde vi oss mest för solen, eftersom det trots starkt solskydd lätt blir för mycket av den varan.
Dagen idag var det ännu mera sol, men eftersom uttråkningen var alltför påtaglig bestämde vi oss för att utforska omgivningarna ytterligare, denna gång åt ett håll vi inte provat tidigare.

Förra veckan traskade vi de fem kilometerna till Shey, en liten by som visst är ganska känt för sitt palats uppe på en klippa (samt tydligen också för en stor buddhastaty som vi inte såg).

Idag bar det av till Stok, en lite större men fortfarande ganska liten by vid foten av bergen, en nätt promenad om ungefär åtta kilometer i längdledd och ett par hundra meter i höjdledd.

På vägen fick vi tillfälle att beskåda det intrikata nät av kanaler som används för att samla upp smältvattnet från bergen, vilket sedan används till bevattning. Behändigt om den samlade årsnederbörden är omkring 85mm (antagligen kortare än ditt pekfinger, har du tänkt på det?).

Själva byn Stok består av ganska få hus, men spridda över ett stort område med odlingar och pilträdsskogar emellan. Pilträ används ungefär lika mycket här som ikeamöbler i Sverige. Man bygger kvastar, väggdekorationer, tak, och i princip allting annat av pilslanor.

Där ligger även ett palats (de finns i alla byar, oavsett hur små, men är inte riktigt så flådiga som det låter. De påminner oftast om en uppsätning hyreshus insprängda i en klippa), fint placerat bredvid en enorm rödvit radiomast.

Det finns inga jakar i Stok heller. Däremot finns det NÄSTAN jakar. Det finns tämligen gott om dzoer. En dzo är en korsning mellan en jak och en vanlig tamko (vilket gör dem i snitt lika renrasiga som de hundar som ligger strödda över hela området som om man tömt ett helt kar av dem från hög höjd). Vi räknar med att det är så nära jakar vi kommer om inget drastiskt inträffar, så det får betraktas som en seger (och innebär också att jag antagligen inte kommer att behöva modifiera en tamko i MS Paint för att bevisa en poäng). Det är ju åtminstone en halv jak per djur.

När vi ändå befann oss vid foten av bergen, och ändå redan hade avverkat en rejäl uppförsbacke så slogs vi av tanken på att man inte rimligen kan vistas i Himalaya i två månader utan att bestiga berg. Det är lika otänkbart som en matematiker som inte kan räkna; som en indisk lastbil utan tuta; som en nationalekonom med verklighetsförankring, som en kul kväll på Malmö Nation!

Sagt och gjort. Uppåt skulle vi. Vi letade rätt på det minsta berg vi kunde hitta. Att ta sig upp till toppen (det vill säga halvvägs) tog 45 minuter. Nedåt tog inte ens tio. Det var dammigare än insidan av en korridorsdammsugare, och blåste lite väl friskt. Höjdskillnaden märktes av oväntat tydligt, och det krävdes inte direkt några kraftansträngningar för att man skulle känna blodsmaken i munnen. Väl uppe fick man dock en helt otrolig utsikt över hela dalen. Med hjälp av vår högst begränsade lokalkunskap konstaterade vi att man nog utan problem kunde se omkring sju mil.

Hela utflykten tog i runda slängar fyra timmar. På den tidens promenerande på den här höjden bygger man upp en rent makaber hunger. Resterande del av dagen spenderades med att äta och sitta och dega i en stol i solen, betraktandes den flock hundar som bebor gården utanför värdshuset tillsammans med en halt mulåsna och en stor skock halvt funktionsodugliga får.

I kväll ska vi tvaga av oss bergsdammet. Hot water will be served in bucket on request, som det så fint heter. Om någon vecka kommer vädret förhoppningsvis att tillåta att vattenledningarna kopplas in, så att vi åtminstone slipper hämta vatten i brunnen för att spola i toaletten i fortsättningen…