Fear and Loathing in New Delhi

I går morse lämnade vi Ladakh i sällskap med vår tokiga brittiska vän Paula för att tillbringa två dagar i Delhi innan hemfärd. Om ni nu undrar varför man skulle vilja tillbringa två dagar i denna den mänskliga civilisationens gödselstack så kan jag bara skylla på sinnesförvirring och British Airways (som valt att lägga sin Delhi-Londonflight klockan 02.15).

Vår plan, som utarbetats redan innan vi lämnade Delhi sist, var att inte lämna vårt hotellrum under dessa två dagar. Vi skulle sitta här och dricka dålig indisk öl och titta på dåliga indiska filmer utan att begripa ett enda ord. Det var en vacker plan. Det fanns egentligen bara ett hinder för den – verkligheten. Undertecknad lyckades dra på sig någon typ av halsinfektion och fick avsluta vistelsen i Ladakh på precis samma sätt som den började, det vill säga på antibiotika. Inte för att det rörde sig om något allvarligt, utan för att helt enkelt underlätta hemresan (och delvis för att ett läkarbesök och en antibiotikakur tillsammans kostar mindre än att köpa pizza hemma). Ingen öl, alltså. Detta förtar största delen av nöjet med dålig film, så därför lät vi Paula övertyga oss om att det var en bra idé att ge sig ut på stan.

Alltså har vi kuskat runt omkring i Delhi under dagen och beskådat tempel och moskéer. Och Paraganj, en helt fantastiskt stor bazaar. På det hela taget en mycket intressant plats som jag helst vill slippa besöka utan elchockpistol igen. Affärerna är i och för sig ganska bra så länge man håller sig med någon form av urskillningsförmåga. Problemet är de kringspringande försäljarna och tiggarna. Nej tack, jag vill inte ha några vykort, påstått antika mynt, träelefanter eller skoputsningar, jag vill inte klappa någon jävla orm, och jag struntar i om din högerarm sitter upp och ner. Efter att ha överlevt en tur igenom denna stadsdel tog vi oss tillbaka till hotellet via rickshaw körd av en sikh med ett skägg tätare än svinto. Det kändes något oväntat som vårt hittills säkraste möte med den indiska trafiken, trots att dessa fordon med största sannolikhet bara är marginellt mer hållbara än en skokartong.

Resten av dagen föll vi delvis tillbaka på ursprungsplanen, och hittills har den indiska televisionen förutom de förväntade filmerna bjudit oss på vad som verkar vara en uppsättning sikhiska pojkband(!). Jag förmodar att de flesta vid det här laget är bekanta med fenomenet Bollywood, så jag säger bara: om de inte dansar så slåss de. Det är en jämn match mellan hindifilmerna och de sikhiska pojkbanden, det garanterar jag er.

Om tre timmar blir vi hämtade av en taxi och körda till Indira Gandhi International Airport för att ge oss på den riktiga hemresan. Det är dags att se om väskorna går att stänga.