Lite hit, lite dit

16 mars

Idag har vi inlett äventyret att åka Lehdistriktet runt för att titta på diverse solenergiprojekt, i första hand växthus. Nu kanske ni inte tycker att växthus låter så värst intressant, och det ska jag minsann berätta för er att det är det egentligen inte heller. Däremot får man fantastiskt gott te om man hälsar på chefen på getfarmen i Stakna, en ständigt leende, välklädd liten herre med välansad mustasch som inte tar av sig sina små fyrkantiga solglasögon ens inomhus.
Till vår hjälp har vi en guide vid namn Tashi. Det verkar vara mer regel än undantag här att guider är ena riktiga lirare. Han pratar inte så bra engelska, men vi lyckas kommunicera hyfsat för det mesta. Dock inte alltid. Ett exempel:
Erik: ”How long have you been working as a guide?”
Tashi: “One day?”
Erik: “No… how many years?”
Tashi: ”…8.30?”
Erik: “No, no… How many years have you been a guide?”
Tashi: “Oh! Three years.”

Att hyra en guide när man vistas i Indien är något som rekommenderas varmt, åtminstone tills man har lite bättre koll på läget. De ser till att du inte äter/dricker något dumt, och att du inte spenderar mer rupees än nödvändigt på det krimskrams du tvunget ska införskaffa. Tashi kostar oss 300 rupees om dagen, en summa han dock tjänade in åt oss med råge idag, då han prutade ner priset på två redan ganska billiga jackor med sammanlagt 450 rupees.

Efter tepausen med getchefen passade vi på att bestiga en hög klippa mitt ute i ingenstans för att titta på ett kloster. Buddhistiska kloster är snäppet mer imponerande än de gallerlösa fängelser till dylika man ser i kristna länder. Själva klostersalen är rikare utsmyckad än ett europeiskt renässanspalats. Färggranna målningar, träsniderier och broderade tyger täckte varenda millimeter av väggarna, och stora gyllene buddhastatyer stod uppradade längs väggarna. Självklart fanns där även ett stort inramat foto av Dalai Lama (samt någon annan buddhistisk höjdare).

Alla ställen utanför Leh/Choglamsar verkar dessutom krylla av dzoer, som för att väga upp bristen på jakar. Det är ganska intressanta djur. De är stora som en mindre personbil och har horn som är ungefär lika långa som mina armar. På det hela taget ganska ståtliga djur. Man har tydligen 2-3 stycken på en gård, där de tillbringar vinterhalvåret med att lunka omkring och knapra i sig ogräs på ägorna samtidigt som de lämnar gödsel efter sig. Sedan, lagom till att odlingssäsongen börjar blir det för varmt för dem, varpå de prompt beger sig upp i bergen för att knapra i sig mer ogräs. Däremellan passar man på att använda dem för att plöja åkrarna. Det är dock inga djur som låter sig pryglas till lydnad, så därför sjunger man uppmuntrande visor för dem istället.

För att ta sig till och från de här platserna mitt ute i stenöknen tar man den indiska bussen. Den indiska bussen är ett helt intressant fenomen. Bussarna som används är av den storleksordningen som vi sedan skolåldern är vana att de mest speciella barnen förärades med att färdas i, det vill säga inte precis den största varianten.
Att åka buss i Ladakh kostar mindre än en piggelin, oavsett vart man ska, och bussen räknas inte som full förrän det hänger folk på utsidan. Nej, förresten. Inte ens då. Det får ändå räknas som ganska ok, eftersom alla är väldigt trevliga och gör sitt bästa för att alla ska få åtminstone en tredjedels säte att sitta på.