Kärleksfeber

Efter tidig frukost så checkade vi ut och begav oss mot Uttar Pradesh i gryningen. En bilresa på sex timmar genom ett stekhett Rajasthan. Vägen bar betydligt bättre än de tidigare besökta och resan var trots värmen ganska bekväm. Vår chaufför impregnerar dagligen bilen med rökelse och har ett minialtare på instrumentbrädan med en avbild av Ganesha, lite blommor, rökelsekar samt en handduk med Ganeshas avbildning på. Han bjöd även i vanlig ordning på typisk indisk musik och sjunger ibland med i typisk Bollywoodanda.

När vi frågade om Agra var en stor stad svarade Karan ”no big city, small, 10 million people”. Jaha, nähä. Litet var det.
Staden är inte så turistinriktad då det enda som egentligen är värt att se är det majestätiska Taj Mahal - The Symbol of Love, the Seventh Wonder of the World - vilket var dagens första anhalt. Nog har man sett Taj Mahal på bild innan och föreställt sig det, men man blev helt överväldigad hur stor och imponerande byggnaden och komplexet är. Till att börja med ser man aldrig ”hantverkarbostäderna” som omgärdar den yttre borggården och är huggna ur röd sandsten. Dessa byggnader inhyste arbetarna som byggde Taj Mahal under de 22 år det tog att färdigställa monumentet. Åtta av dessa gick endast till utsmyckningen, vilken vi återkommer till.

Borggården följdes av en enorm välvd port som ledde in till det faktiska Taj Mahal. Själva monumentet var till och med större än väntat. Efter att ha beundrat området i ca en halvtimme så tog vår guide med oss till ett hantverkargille som drivs av ättlingar till de som byggde Taj Mahal. Mannen som ägde affären visade sig vara en ivrig Roskildebesökare som har varit i Sverige flera gånger och skämtade med oss lite på knagglig svenska. Han visade oss hur man gör steninläggningar i marmor, något som drastiskt höjde vår respekt för steninlagd marmor. Han skulle självklart sälja lite saker till oss också, som precis alla andra i hela landet.

Efter detta ville vår chaufför att vi skulle äta ”pidja”, något som Agra är tydligen är känt för. Det visade sig vara Pizza Hut. Det kändes visserligen lite fel att sitta i Indien och äta pizza, men kanske lite hemtrevligt också. Det var även en av Karans favoriträtter vilket fick det att kännas lite mer ok. Pizza Hut är uppenbarligen lite mer lyxigt här - och betydligt billigare.
När måltiden var avklarad så fick vi varsin miniatyr av Taj Mahal i marmor och en skiva indisk musik av Karan som forklarade det hela med ”I´m a poor man but my heart is rich”.

Väl tillbaka vid hotellet, så kunde vi gladeligen konstatera att Sebastian dragit på sig närmare 40 graders feber, olägligt nog, och ligger för närvarande odentligt nerpaketerad – kurering pågår. Potentiellt sjukhus imorgon om det inte blir bättre samt för att vara på den säkra sidan. Erik övervakar läget och kommer med goda råd, precis som vi har blivit instruerade av den glade spåmannen.