A man called Altitude Bob

25 mars

Phey, Ladakh, Indien

På måndagen valde vi att för tillfället överge vår bas på värdshuset utanför Choglamsar och förflyttade oss till en organisation som heter SECMOL (Students' Ecological and Cultural Movement of Ladakh), som driver ett alternativt campus utanför den lilla byn Phey. Här experimenterar man aktivt med olika hållbarhetslösningar där man främst utnyttjar solen som energikälla. Rena guldgruvan, med andra ord.
Vår ursprungliga plan var att stanna här i tre dagar, och skulle därmed ha återvänt till Choglamsar idag, vilket vi inte har. Som det ser ut nu kommer vi att stanna här fram till söndag eller måndag, och därefter arbeta med andra NGOs under en vecka för att sedan komma tillbaka hit för en vecka till.

Förutom ladakhiska elever finns här internationella studenter (i det här fallet en grupp om 15 amerikanska highschoolelever) samt volontärer från lite överallt.
Det är enormt befriande att faktiskt ha folk som man inte står i ett direkt professionellt förhållande till att prata med. All tid efter klockan tre är inte enbart dödtid längre. Vi har till och med kommit på oss själva med att sluta hålla räkningen på hur många dagar vi har kvar innan hemresa.
Stället är i princip självförsörjande när det gäller elektricitet, och har en uppsättning lyckade projekt inom vatten- och rumsuppvärmning.
De enda tydliga nackdelarna vi uppdagat hittills är att stället ligger en smula otillgängligt, att toaletterna utgörs av ett fyrkantigt hål i ett stampat jordgolv på andra våningen (som dock kommer undan på att det är en traditionell lösning som gör det möjligt att ta vara på toalettavfallet som gödsel efter att ha torkat det i två år) samt att man behöver ha ögonen med sig för att kunna korsa gården utan att bli träffad av en cricketboll eller en frisbee. ALLA här är besatta av cricket. Det spelas överallt hela tiden och tar upp en icke föraktlig del av nyhetsflödet. Inte så illa pinkat av en sport som bara finns i en handfull länder, och som ingen normalt begåvad människa begriper ett skvatt av.

Vi har försökt delta i en hel del av den dagliga verksamheten på campus, vilket hittills har inkluderat att avrätta svampinfekterade pilträd på löpande band, delta i konversationsbaserad engelskundervisning för de ladakhiska eleverna, samt att dricka litervis med te. Jag börjar långsamt närma mig nivån där jag ”aldrig druckit så här mycket te i hela mitt liv”, även om det är en hel del att leva upp till.

(On a side note: I detta nu sitter det faktiskt en ladakhisk tjej mitt emot mig och äter rent kornmjöl ur en skål. Vissa seder här har jag inte riktigt begripit mig på ännu…)

Första kvällen vi var här blev vi inbjudna till ett ”dance party” i samlingshallen. Amerikanen som förklarade konceptet för oss hävdade att ”normally it ends with all the girls sitting over there, and all the guys are on the floor trying to kill each other. It is really entertaining.” Det utlovade kriget tycktes dessvärre utebli, och vi tillbringade kvällen med att förklara för folk att svenskar inte dansar om det inte finns öl att tillgå. För övrigt kan man bara än en gång konstatera att 90-talet aldrig slutade i Indien. Visserligen verkar inte 60-, 70- eller 80-talen heller ha gjort det, och en kvalificerad gissning är att innevarande årtionde inte heller kommer att göra någon rask sorti.

Förvånansvärt nog är den mest färgstarka karaktären vi råkat på hittills inte ladakhier, och har inte heller något med SECMOL att göra. Det rör sig istället om en amerikansk bergsbestigare, som här går under epitetet ”Altitude Bob”. Det är en högst speciell man. Han är i det närmaste blek som en albino eftersom han bär otroliga mängder solkräm. Anledningen till detta är att han tydligen har haft ”ett par slängar” hudcancer. Av samma anledning sägs hans vita cowboyhatt vara fodrad med aluminiumfolie. Första gången någonsin jag hört talas om en foliehatt som faktiskt har en praktisk nytta, vilket får mig att känna mig kulturellt berikad. Som om inte detta vore nog besitter karln ett skägg värdigt Chuck Norris. Som kronan på verket ger solkrämen hans ansikte samma färg som skägget, så det är svårt att avgöra var det senare börjar någonstans. Hans utrustning består av fler högteknologiska prylar än vad som finns i alla James Bondfilmer sammantaget. Han har kvickt blivit en legend bland de amerikanska studenterna här. Min egen erfarenhet av denne man består bara av ett kvickt möte på en restaurang, där han konstaterade att de börjat servera kött igen, ”since it’s warm enough to start killing sheep again.” Jag kan bara hoppas att vi inte sett det sista av Altitude Bob.

Vi har dessutom nyligen kommit underfund med att de oaptitliga klimpar som allt som oftast återfinns i soppor här i trakten faktiskt är jakost. Trots all min fascination för dessa kreatur kan jag inte förmå mig att säga något positivt om denna substans. Den har vissa toner av ostsmak, men inte tydligare än att man mycket väl skulle kunna missta det för någon typ av ohelig svamp. Eller sulan från en mycket gammal och misslyckad joggingsko. Eller en sten, om den inte fått koka länge nog. Innan den placerats i gryta på lämplig temperatur påminner det mest om trä. Bit INTE i det om du ogillar ordentligt tilltagna tandläkarräkningar. Å andra sidan borde det kanske inte förvåna någon att ett djur som i princip kan överleva på att äta sten producerar något av denna kaliber.
Smakar riktigt jäkla illa gör det i alla fall.