Finally, yaks! =D

9 april

Rumbak, Ladakh, Indien


När dessa rader skrivs befinner jag mig i en liten by vid namn Rumbak. Här finns ingen elektricitet mer än till belysning, så precis som första inlägget i den här bloggen skrivs detta först i kollegieblock. Rumbak består av åtta hus, en arg hund, dussinet åldringar samt en blandad uppsättning får, bergsgetter, åsnor och jakar. De är sant! De finns här! Under över alla under! Rumbak skall tydligen också vara ”The snow leopard capital of the world”, och vi fick höra av en gammal jakherde på vägen hit att om vi stannar i byn en vecka kommer vi garanterat att se snöleoparder. De kommer tydligen även ganska regelbundet till byn för att stjäla får. Snöleoparden kan vara ett av världens häftigaste djur, slaget endast av jak och barbar (varav de sistnämnda lyckligtvis inte finns på dessa breddgrader numera).

Som kronan på verket ligger byn Rumbak så långt ut i ingenstans att enda sättet att ta sig hit är genom en sex timmar lång promenad genom bergen (från SECMOL, som redan det ligger så avsides att man måste korsa en öken innan man kommer till närmsta civilisation, vilket är en militärbas…). Dessutom haglade och snöade det ganska hårt när vi nådde fram till byn i kväll, och var kallare än i arslet på en död isbjörn.

Jag känner mig som rena stålmannen, särskilt med tanke på att Erik valde att stanna hemma. Alltså är jag här med två amerikaner, Lui & Holly, samt vår vän och vägvisare Kunzes, ett litet ladakhiskt kraftpaket som förmodligen skulle kunna promenera oberört uppför en lodrätt bergvägg om hon bara kände att det behövdes.
Just nu bor vi allihop hos varsitt hushåll i byn, i mitt fall hos två kvinnor (vilka jag gissar är mor och dotter) som båda heter Tsering. Det finns inte mer än en handfull olika namn i den här kulturen, och de flesta är könsneutrala. Man använder inte heller efternamn, utan de flesta har istället två förnamn. Vilket av dessa man använder, eller om man använder båda, verkar tämligen godtyckligt. Hur som helst, Tsering & Tsering talar marginellt mer engelska än vad undertecknad talar latin, men det har hittills räckt gott och väl för att jag ska få mat, husrum och fantastiskt gott smörté (ja, jag använder faktiskt de orden i samma mening, woho!)

Jag har ett trebäddsrum och en egen toalett för mig själv, om man nu kan kalla det toalett när den består av ett litet fyrkantigt hål i golvet bredvid en hög med gödsel. Nåja, man vänjer sig. Det är vad de har på SECMOL också, den traditionelle ladakhiske mulltoa.

På min vägg hänger en plansch med titeln ”Mammals of Ladakh”. På den finns snöleoparden givetvis med (”schan” på Ladakhi) men jaken har skamligt nog fått vika för att lämna plats åt bland annat den fantastiska ladakhiska vildåsnan, (”kiang”). Vildåsna! Vilket fantastiskt namn på ett djur som mer än något annat liknar hästsläktets felande länk.

I morgon blir det samma promenad tillbaka igen, vad det verkar. Det är bara att hoppas att fötterna sitter kvar när jag kommer tillbaks till SECMOL…

---

11 april

Jag lämnade Rumbak ensam i går förmiddag. De andra stannade en natt till eftersom Lui behövde göra intervjuer med lokalbefolkningen för sitt projekt, och Holly antagligen behövde bestiga några berg (kvinnan är som duracellkaninen! De första jag fick syn på när jag kommer utanför dörren i morse var Holly halvvägs uppför et berg intill byn).

Det tog mig fem och en halv timme att ta mig tillbaka till SECMOL, och då höll jg inte igen på takten. Tsering & Tsering skickade med mig ett lunchpaket bestående av chapatis med sylt och traditionella ladakhiska kex (smakar som en blandning mellan bröd och småkaka). Jag fick även vatten till att fylla min vattenflaska, kokat i ett godtyckligt diskat kärl vilket medförde att vattnet hade en svag men distinkt smak av grönkål.

Jag kände mig fantastiskt sliten, och gick som en åldring när jag väl var framme på SECMOL. Jag har nog aldrig haft så ont i fötterna av en promenad i hela mitt liv, men jag får nog säga att det var värt det. Enligt Erik skall visst en av amerikanerna yttrat meningen ”I wish Sebastian was my grandpa”. Ja, jo. Tack tack, antar jag. Lite gulligt är det, så jag tror jag kan ta det som en komplimang, men jag är lite osäker på om jag kanske inte borde bli lite stött samtidigt…

Nåväl, efter vad jag skulle vilja beskriva som mitt livs mest smärtsamma och mest välbehövliga dusch (i mörkret, eftersom elen i duschrummen inte fungerade, och kallt som fan eftersom varmvattnet var slut, samt sist men inte minst med hjälp av skopa och hink eftersom vattnet i själva duscharna var ÄNNU kallare) och en natts sömn känner jag mig som en helt ny människa. En ny människa som ska in till Leh för att slita ännu mer på fötterna. Och äta tibetansk mat.